Sånt man bara säger

Sånt man bara säger är nog Helena von Zweigbergks bästa bok hittills. Jag skriver nog då jag även tyckte om Ur vulkanens mun, men jag tror ändå att den nya är snäppet bättre. Ärligare och naknare. Inte lika hysteriskt ångestfylld, men helt utan ångest är den knappast.

Vi får möta Susanne, en storasyster och duktig flicka som flytt sitt gamla liv och bosatt sig i sin sommarstuga mitt ute i ingenstans. Arbetet har hon lämnat och nu lever hon på det avgångsvederlag hon fått. I den tysta och stilla miljön ska hon i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv. Det blir dock sällan som man tänkt sig och snart får hon sällskap av sin systerson Jonas då hennes lillasyster Louise ställt till det för sig själv och dessutom värre än vanligt den här gången. Hela Susannes väsen skriker NEEEEEJ, men istället säger hon att systersonen självklart kan bo hos henne ett tag. En syrlig underton finns det så klart och något som lillasyster tolkar som storasysters vanliga översittarfasoner, men hon ställer upp som vanligt.

Jonas och Susanne är ett riktigt udda par. De lever i samma hus utan att egentligen prata alls, men sakta, sakta får de kontakt. Båda vill helst vara ifred, men samtidigt tycker de någonstans att det är skönt med sällskap. Båda funderar de över ur deras liv ska se ut framöver och båda längtar de efter Louise. När hon inte hör av sig och Rita på socialtjänsten börjar jaga henne via Susanne klämmer Jonas till slut ur sig att han vet var hon är. Det udda paret packar och reser iväg.

Jag tycker mycket om skildringen av de två systrarna. De har verkligen fastnat i roller som de inte trivs med och de kan inte umgås utan att säga elaka saker till varandra. Samtidigt är en syster alltid en syster. De hinner omvärdera en hel del ju längre tiden går. Är blod tjockare än vatten, eller är släkten bara ett jobbigt gäng individer som det är extra svårt att bli av med?

Även medelålders kvinnor kan utvecklas och Sånt man bara säger är definitivt en utvecklingsroman, om än en ovanlig sådan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och allt man är beredd att göra för de människor som faktiskt betyder mest trots allt. En känslosam, men samtidigt totalt osentimental historia som jag rekommenderar er att läsa!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-08 Nu finns boken i pocket utgiven av Norstedts.

Läs också:

3 comments

  • Har du läst I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén? För jag tycker att inledningen på Sånt man bara säger verkar så himla lik. Jag gillade inte I en familj finns inga fiender speciellt mycket så jag undrar om Sånt man bara säger är en tråkig kopia, då kan jag lugnt hoppa den.
    Paperback Lover recently posted..Nouvelles nouvellesMy Profile

  • Pia

    Jag gillade ”Sånt man bara säger”. Den är charmig och den berör.