Monthly Archives: september 2010

Vad Jan bör veta

”Du som är lärare borde väl rösta på Alliansen” fick jag höra idag. Och här kommer mitt svar. Förresten svarade jag även personen IRL och jag var inte direkt lugn och sansad.

Över min döda kropp. Aldrig i livet att jag röstar på något parti i en regering som gör det bästa för att idiotförklara landets lärarkår. Det låter så fint när Jan Björklund säger sig vilja höja lärarnas status, men än så länge har jag inte sett något som tyder på det. Då har han ändå haft några år på sig.

Vi kan ha nationella prov varje vecka från att barnen skolas in på förskolan som ettåringar utan att för den del förbättra undervisningen eller för den del lärares eller elevers arbetsmiljö. Snarare tvärt om. Det hade kanske  varit en bra strategi om problemet, som Björklund vill göra gällande, ligger i att lärare inte förstår vilka elever som behöver extra hjälp. Hur dumma i huvudet tror han egentligen vi är? Fråga vilken lärare som helst vilka elever hon eller han tror ska få problem i skolan längre fram och du kommer att få ett svar. Redan i år 1 kommer du dessutom få svar som tyvärr är allt för korrekta.

Har Sverige en flumskola? Ja om flumskola definieras som Magister Björn gör, dvs en skola där eleverna arbetar uteslutande med läroböckernas instuderingsfrågor och räknar matte själva, endast stödda av bokens facit. Men att det skulle vara som Björklund menar att allting flyter runt och att eleverna bara gör vad de känner för är knappast en bild jag känner igen. Återigen lyckas Björklund, med sin sk. analys, få svenska folket att tro att lärarkåren i Sverige är slöa, slappa, likgiltiga och till på köpet riktigt dumma.

Kvalitet ska gälla framför kvantitet. Där håller jag med Björklund, men att hela tiden reflexmässigt påstå att lärartäthet inte påverkar kvaliteten alls är naivt och faktiskt lite korkat. Att bara planlöst pumpa in pengar i skolan utan att ställa krav på vad de ska användas till är självklart inte bra, men som det ser ut just nu är det knappast risk för att det ska bli så mycket pengar över direkt. Det finns massiva hål att stoppa dem i.

Kanske har minskningen av behöriga till gymnasiet en del med minskningen av glädjebetyg att göra, men vi får inte glömma alla neddragningar som gjorts i skolan de senaste åren. Vi har i år rekordmånga elever på IV, vilket skulle kunna ha att göra med att allt stöd på högstadiet drogs in förra året. Lärartätheten spelar ju ingen roll som ni vet. När vi nu får fler elever än vanligt har vi fått spara två tjänster. Vi har dessutom en sjukskriven specialpedagog som inte ersätts. Är det inte kanske självklart att färre lärare på fler elever gör att vi har svårare att nå varje unge och skapa de optimala förutsättningar för honom eller henne? Det våra elever alltid berättar om är hur osedda de känner sig och hur skönt det är att komma till oss som tar dem på allvar. Är det trolleri? Nej, just kursen ”trolla med knäna” missade jag på lärarhögskolan även om jag troligen skulle ha haft stor användning för den. Istället tror jag att det dels handlar om att de är äldre när vi möter dem, att vi från första stund behandlar dem som vuxna och därmed ställer krav på dem och har höga förväntningar. Det kan vi göra så länge vi har personal nog att följa upp dem och deras prestationer så att de inte bara misslyckas och ger upp.

Så vad vill jag? Jag vill ha en arbetsmiljö som är tillräckligt bra för att jag ska kunna göra mitt jobb. Jag vill nämligen göra ett bra j9obb och jag är tämligen säker på att detta gäller de flesta lärare i landet. Att då dra ner på lärartjänster och öka arbetsbelastningen för den personal som är kvar gör bara att yrkets status sänks ytterligare, samt att de riktigt bra lärarna söker sig bort från yrket. Det är lättare att överleva om du nöjer dig med att låta eleverna arbeta med instuderingsfrågor än att försöka skräddarsy uppgifter som utmanar alla elever på rätt nivå.

Hur ska statusen höjas? Lönerna måste höjas. Som det är nu hamnar lärarna mer och mer efter hela tiden. Kommunerna har helt enkelt inte resurser till löneförhöjningar. Förstatligande? Ja kanske, i alla fall tydligare direktiv från stat till kommun för att öka likvärdigheten och garantera en lägstanivå i landets skolor. Problemet med en lägstanivå är att den inte sällan blir ett tak. Minns bara de senaste löneförhandlingarna där lärarna skulle garanteras minst X procent och därmed fick max X procent.

Jag tror inte att allt handlar om att fler lärare ska sättas in i skolan och att alla som har problem ska sättas i en liten, separat undervisningsgrupp. Frågar du mig skulle jag säga att detta i många fall är bortkastade pengar. Just åsikten att ”jobbiga” elever ska tas ut från klassen för att inte belasta klassläraren tyder på en förlegad syn. Istället skulle jag vilja se mer flexibilitet och samarbete kring eleverna. Alla behöver få ett litet sammanhang ibland oavsett om du anses vara ”svag” (detta förhatliga ord) eller väldigt begåvad. Vet du hur tråkigt det är att sitta själv med en lärare stora delar av veckan? Jag som lärare dör nästan av bristen på dynamik och eleverna känner sig lätt som mindre vetande då de isoleras. Två lärare i varje klass som samarbetar och ibland tar ut några elever för extra stöd tror jag är det optimala. Det kräver att lärarna inte stänger in sig i ”sitt” klassrum utan faktiskt fixar att samarbeta. Där har den nyare lärarutbildningen varit bättre än den gamla. Läraryrket är inte längre ett ensamarbete och utan samarbete och lärarlag kommer vi ingenstans. Gärna mer personal alltså, men smart utnyttjad sådan. Vi ska bedriva undervisning, inte förvaring.

Lärarlegitimation? Kanske, men vad finns det för garanti med en legitimation egentligen? Räcker det inte att höja kraven för att komma in på lärarutbildningar runt om i landet, minska antalet lärosäten och framför allt se till att olämpliga individer inte får ta examen? Det finns slöa studenter på alla utbildningar och det finns idioter inom alla yrkeskategorier, men jag accepterar inte att skolministern utgår ifrån att vi alla tillhör idioterna. Jag är också förbannat trött på att alla som någon gång satt sin fot i skolan anser sig vara experter på densamma. Låt mig ha lite yrkesstolthet kvar och satsa åtminstone en liten, liten del av det ni nu lovar på något vettigt i landets skolor.

Så Jan och ni andra, hur har ni egentligen tänkt göra rent konkret för att förbättra skolan och lärarnas status? Jag har ännu inte hört något bra förslag. Stackars Eva Flyborg visste inte vad hon gjorde när hon började prata skolpolitik med mig, men jag hade bråttom och tycker dessutom att hon verkar så himla snäll att jag bara mumlade något och gick vidare. Folkpartiet ska vara ett lärarvänligt parti, men de är så långt ifrån det som det bara går just nu. För mig är politiken inte ens tydlig.

Så Jan och alla andra skolpolitiker, ni är mycket välkomna till min verklighet för att se den och byta några ord. Jag tycker att ni i de flesta fall är ute och cyklar, men jag lyssnar gärna på era argument.

Bild från Multimediabyrån

Läs också:

Mer om tegelstenar

Lyran sökte lästa tegelstenar, medan Bokbabbel vill veta vilka vi inte läst. Jag har valt ut fem som lockar, men som inte blivit lästa ännu, men som bara är toppen av ett isberg, eller pyramid:

942 sidor Shantaram av Gregory David Roberts skulle jag gärna läsa, men jag för många böcker som väntar för att jag ska ha ro att landa i en sådan här rejäl tegelsten.

757 sidor Jag köpte en samlingsvolym med böckerna om Alberte av Cora Sandel på bokrean, men har ännu inte kommit mig för att läsa den. Jag tror helt klart att den är bra, men den är verkligen tjock. Å andra sidan består den faktiskt av flera böcker, så det går ju att pausa.

714 sidor Vi, de drunknande av Carsten Jensen är också en bok som jag verkligen vill läsa, men som kräver sin tid. Tror att jag får packa med några tegelstenar till Thailand.

660 sidor En bok som ofta omtalas i bloggar och som jag först inte ville läsa alls börjar kännas mer och mer lockande. Det är De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg som vunnit Augustpriset och som jag faktiskt fått av min mamma.

622 sidor Buddenbrooks: en familjs förfall av Thomas Mann är en de böcker jag tycker att man ”ska” ha läst. Ibland känns den väldigt lockande, men ibland inte alls. Oläst är den hur som helst.

Läs också:

Vem?

Jag var lite osäkra på hur grabbarna O skulle ta emot Vem är död? då de börjat föredra kapitelböcker. Jag tror dock på att blanda och ge, ibland är det skönt med en kort bok också. Stina Wirséns böcker må vara korta, men de är definitivt inte innehållslösa. Med några få korta meningar och de underbara illustrationerna inbjuder hon till många, långa samtal.

Nu handlar det alltså om döden och döden fascinerar. Än så länge har bara väldigt gamla släktingar dött, men grabbarna O funderar mycket om var de är nu. När makens mormor dog för ett par år sedan tittade Storbror länge upp i himlen och försökte se henne. Nu funderar han mest över hur själen egentligen ser ut och vad som finns i den. Fågels farfar har dött och vi får följa med på begravning i kyrkan. Prästen pratar och pratar, fågels pappa gråter och fågel själv känner sig också väldigt ledsen. Lite lugnare blir han när mamma säger att farfar levt klart och att det är därför han dött.

Efter begravningen träffar fågelfamiljen nallen och nallens mormor. Fågel tycker att hon ser skruttig ut och undrar om hon ska dö snart, men mormor försäkrar att hon känner sig pigg och ska leva länge till. Det pratade vi mycket om, att det inte är alla som ser gamla ut som kommer att dö. Storebror är helt fixerad vid Michael Jackson och att han dog som är yngre än både mormor, farmor, morfar och farfar är ibland lite jobbigt.

Vem är död? är en trevlig bok även för dem som är över 3 år! En av favoriterna i serien faktiskt. Annars har Vem blöder? varit den största favoriten här hemma. Det är egentligen en ganska brutal historia om några djur om snickrar och skadar sig själva och varandra. När Lillebror var lite yngre brukade han läsa den för mig och levde sig verkligen in i allt som hände, det var så synd om katten som blöder ”aj, aj, han äj så jessen” och om kanin som alla blir arga på ”de vaj inte meninen”. Fantastiska bilder som man kan prata mycket kring och en bra historia.

Lillebror gillar också Vem är arg? där katten och nallen bråkar om vem som ska få leka med vad. En riktigt klockren dagishistoria. Själv gillar jag Vem bestämmer? där stora nallen försöker få lilla nallen att göra som stora nalle vill. Till slut tappar stora nallen tålamodet och skriker ”dumma unge”. Så kan det bli ibland när man har bråttom. Slutet gott såklart, de blir vänner och badar och har kul innan de får springa iväg till dagis.

Vem är bäst? känns aktuell igen då det tävlas om allt här hemma. Katten och Nallen tävlar om vem som springer snabbast, slår bäst kullerbyttor och hoppar längst. Grabbarna O skrattar gott då Nallen ställer sig på Kattens svans när han ska hoppa och vi pratar mycket om hur man egentligen ska vara mot sin bror och sina kompisar.

Det här är våra favoriter av Stina Wirsén. Vilka är era?

Läs också:

Janouch med extra allt

systerskap_hft_low

Det har blivit några böcker lästa av Katerina Janouch i höst och den senaste är Systerskap som ges ut av Piratförlaget idag. Systerskap är fortsättningen på Bedragen och huvudpersonen är även denna gång fyrabarnsmamman och barnmorskan Cecilia,  som när boken börjar har separerat från sin man John. Huset ska säljas och de har barnen varannan vecka.Cecilia har svårt att acceptera sitt nya liv, men är trots allt inte säker om hon verkligen vill ta tillbaka sin man. Han har trots allt varit otrogen och det är inget man förlåter i en handvändning.

Bloggandet spelar en viktig roll i  bearbetningen av både separationen och otroheten. Genom kommentarer från okända läsare får hon lite tröst i mörkret. Även systerdotterns bloggande får ganska stort utrymme i boken och det är tydligt att Janouch verkligen vill skildra ett modernt samhälle. Ibland känns hennes iver lite väl forcerad.

Jag tycker verkligen om relationsdelen av Systerskap. Inte bara relationen mellan Cecilia och John samt mellan Cecilia och barnen, utan också mellan Cecilia och kvinnorna runt henne. Barnmorskekollegorna, systrarna och modern. Boken beskrivs som en riktig girlpower-bok och att kvinnorna i boken stöttar varandra är både kul och viktigt. Helst hade jag sett att boken fokuserat på Cecilia och de viktiga relationerna med kvinnorna runt omkring.

Även historien om Cecilias systerdotter Alexandra, den framgångsrika modebloggerskan, och hennes vänner är läsvärd, men det blir ändå lite mycket på en gång. Visserligen syr Janouch ihop alla historier till slut, men jag tycker ändå att hon försökt få med lite väl många perspektiv i boken för att läsningen ska bli riktigt bra.  Historierna om den försvunna bebisen och en födande fotbollsfrun hade jag helst varit utan helt. Egentligen är ingen av delarna dålig , men det blir lite väl spretigt och jag föredrar mycket om lite istället för lite och mycket. Det är som om Janouch är så ivrig att beskriva de många olika fenomenen i vårt samhälle att hon inte riktigt har kontroll över historien. Janouch säger själv på Piratförlagets hemsida att Systerskap drog iväg med henne och ”tog en oväntad vändning som inte ens [hon] själv var riktigt beredd på”. Det märks tyvärr.

Det är svårt att skriva en relationsroman med thrillerinslag och jag tycker inte riktigt att det fungerar fullt ut. Systerskap är absolut ingen dålig bok. Det positiva är att den inte liknar någon annan bok jag läst, men det negativa är att det blir lite väl mycket extra allt. Trots allt är Janouch bok, som relationsroman betraktad, helt klart läsvärd. Jag läser gärna fler böcker om sympatiska Cecilia!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-09

På onsdag, nästan ett år senare recenserar jag Janouch tredje bok om Cecilia som verkar väldigt lovande än så länge.

Läs också: