Monthly Archives: september 2010

Kasst om hösten

Shit, vad kass jag var på böcker om hösten. Fem rätt. Hur många fick du?

[]

Läs också:

Något gammalt, nytt, lånat och blått

Dags att botanisera lite i bokhyllorna igen. Lite bröllopsskrock måste väl funka på böcker också?

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Vilka fyra böcker skulle du då välja?

Jag har valt ut en kvinnokvartett och tillbringat morgonen med att bläddra i de tre som inte finns omnämnda på bloggen ännu.

Något gammalt: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro, som är en stillsam och fin bok som enligt baksidetexten kallats ”90-talets kvinnoroman”. Den handlar om en mormor som skriver till sin dotterdotter. En viktig person för dem både är dottern och tillika mamman. Hon som dog när hennes dotter var väldigt ung och hon själv bara 33 år gammal. Det här är definitivt en brevroman som är både läsvärd och välskriven. De tre kvinnornas historia följde med mig länge och jag skulle gärna återse dem. Jag har läst fler böcker av Susanna Tamaro, alla mycket bra, men nu var det länge sedan. Jag skulle gärna läsa Lyssna på ditt hjärtas röst.

Något nytt: Min nya bok är Bara ett barn av Malin Persson Giolito som jag läste jag ut i veckan och tyckte mycket om. Jag gillar att Persson Giolito blandar genrer helt vilt och tycker om hennes engagerade sätt att skriva. Mer om boken kan du läsa här.

Något lånat: Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson handlar om några av de kvinnor som kämpade för sina och andra kvinnors rättigheter under 1900-talets första årtionden. De tillhörde Fogelstadsgruppen och några av dem skrev i tidningen Tidevarvet. Jag läser boken i små portioner och fascineras återigen av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i Sveriges Riksdag som följt med mig sedan jag skrev en C-uppsats om henne. Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Klara Johansson, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. Om kvinnorna skrivit historia (och historieböcker för den delen) hade alla vetat vilka de var. Nu är många av dem bortglömda.

Något blått: Bodil Malmstens loggböcker är både vackra och bra. Kom och hälsa på mig om tusen år, smaka på titeln då den lägger ribban för resten av boken. Just den här fick jag av mamma en jul och det var den första av loggböckerna jag läste. Jag tycker om Malmstens funderingar kring livet i Franrike, som utböling och inte sällan behandlad som mindre vetande. Jag tycker om hennes bitska formuleringar när hon visar sin avsky mot Sarkozy och jag gillar de vardagliga betraktelserna och frustationen över mullvadarna i trädgården. Jag gillar helt enkelt Bodil Malmsten och hennes sätt att skriva.

Läs också:

Om en kärlek som övervinner allt

Gargoylen av Andrew Davidson är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som definitivt sträcker sig över tid och rum. Det är författarens debutbok och den har gjort succé i många länder.

Efter en hemsk bilolycka ligger vår huvudperson sönderbränd på ett sjukhus. De ingående beskrivningarna av hans skador gör mig helt klart illamående. Smärtan och våndorna beskrivs med all önskvärd tydlighet och jag är lika mån om hans tillfrisknande som han själv är. Lite ironiskt är det allt att mannen som försörjt sig på sitt utseende i allmänhet och sin penis i synnerhet mister både och. Några fler porrfilmer blir det inte, i alla fall inte framför kameran.

Jag är egentligen skeptisk till böcker som handlar om folk som påstås sig ha levt flera liv. Det är helt klart inte min grej. När Marianne Engel, patient på psykavdelningen träder in i huvudpersonens liv och börjar berätta om hans och hennes tidigare liv hade det definitivt kunnat bli för mycket av det goda. Ändå läser jag vidare, kanske främst för att huvudpersonen är minst lika skeptisk som jag. Han läser böcker om schizofreni och skulle säkert avfärdat Marianne som galen om det inte varit så att han är så förbannat ensam. Hon är den enda som besöker honom och han tycker trots allt om att lyssna på hennes historier.

Marianne är inte bara en galning som åker in och ut på sjukhus, hon är en begåvad skulptör också och hennes specialitet är gargoyler. När hon skulpterar varken äter eller sover hon och både jag och människorna kring henne blir väldigt oroade över hennes hälsa. Själv tror hon att livet kommer att ta slut när hennes uppdrag som skulptör är slutfört.

Förhållandet mellan huvudpersonen och Marianne är definitivt något utöver det vanliga. När han är frisk nog att lämna sjukhuset tar hon emot honom i sitt hem med öppna armar. Hon vårdar honom och räds inte hans skador. Hon vet att de hör ihop och att de älskat förr. Hennes hem blir en hans tillflykt, men han vet också att han troligen aldrig kommer därifrån, fångad som han är både i sin nya kropp och sitt morfinberoende.

Det bästa med Gargoylen är historierna i nutid med personer som är lätt att engagera sig i. Jag tycker verkligen om att följa dem. Sjukhusvistelsen är visserligen fruktansvärd, men konstigt nog är det första gången huvudpersonen finner riktig vänskap. Jag gillar speciellt närhuvudpersonen leker äktenskapsmäklare och får ihop sin sjukgymnast med sin läkare.

Däremot är jag inte jätteförtjust i alla de historier från det förflutna som Marianne berättar. Det är för många olika berättelse och ofta känns det som om Andrew Davidson haft idéer för flera böcker, men beslutat sig för att knö in dem alla i en bok. Det hade räckt med några berättelser om Mariannes och huvudpersonens påstådda förhållande, vikingarna och alla andra personer som känns helt oviktiga för handlingen kunde ha lämnats utanför.

Jag får lite Dan Brown vibbar under läsningen, så gillar du hans böcker är Gargoylen definitivt något för dig. Lite klosterliv á la Arn bjuds det också på. Inte heller min grej. Jag skulle ge en fyra till nutidsberättelsen och en tvåa till tillbakablickarna. Resultatet blir därför en trea. En helt okej bok som säkert kommer att passa många även om den inte föll mig i smaken helt och hållet. Jag läser dock gärna mer av Andrew Davidson, men önskar att han håller sig till nutiden lite mer. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-24

Boken ingår i årets Låna & Läs

Läs också: