Monthly Archives: september 2010

Lista enligt O

Egentligen är vi bokbloggare bra okreativa. Så fort det dyker upp minst lilla enkät är vi där allihop. Så också jag som hoppar på listan som jag hittat typ överallt, men först här.

10 FAVORITER
Färg: Just nu lila, men röd är en stor favorit också.
Mat: Lax i alla former och sushi, alltid sushi.
Band: Band? Jo då det finns det massor. Jag säger väl the Cure som är gamla favoriter.
Film: Fyra bröllop och en begravning är den film jag sett flest gånger tror jag.
Bok: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är fin!
Sport: Fotboll, men bara titta definitivt inte spela. Och gärna Blåvitt då.
Årstid: Sommar, utan tvekan sommar.
Veckodag: Onsdagar ska jag jobba med lite annat än läraryrket och det känns kul, så onsdag just nu i alla fall!
Glassmak: Choklad
Tid på dygnet: När ungarna sover och jag inte är för trött, så typ 22.00 kanske.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Lite arg, men mest trött och snuvig.
Smak: Vitlök från makens goda pastasås.
Kläder: Pösiga jeans och svart top. Standard.
Bakgrund: Uppdrag granskning om städerskor. Inte så upplyftande. Diskmaskinen hörs också lite smått.
Nagellack: Nej, men jag borde fixa naglarna!
Tid: 20.41
Omgivning: Litet tv-rum i litet rött hus.
Irritationsobjekt: Inte mycket, mer än snoret i näsan.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej det har jag inte.
Brutit mot lagen: Ja det har jag säkert.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Det måste väl ha hänt.
Varit med på tv: Ja, men då var jag liten.
Kysst någon du inte känner: Jo men det har hänt, länge sedan dock, väldigt länge sedan.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: min mamma, min man och min Jessica.
Du tycker om: grabbarna O och gubben O så klart.
Du inte gillar: Jan Björklund är ruggigt irriterande och Jimmie Åkesson står inte högt i kurs. Klarar mig bra utan Maud Olofsson också faktiskt om vi nu ska fastna i politiken och det ska vi väl så här inför ett val

2 VAL
Kaffe eller te: Oftast kaffe.
Vår eller höst: Definitivt vår.

1 ÖNSKAN
Att den här jäkla förkylningen ska ge med sig.

Läs också:

Bokgeografi Kanada

Vi håller oss i de ganska stora litteraturländerna i veckans upplaga av Bokgeografi som handlar om Kanada. På många sätt är det ändå ett lite glömt land som står i skuggan av sitt grannland i söder.

Gör nu följande:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

The Stone Diaries av Carol Shields handlar om Daisys liv i Kanada och USA, en fattig och eländig början och ett lite bättre avslut.  Carol Shields (som inte är från Kanada, utan föddes i Illonois) fick Pulitzerpriset för boken 1995 och jag läste den inte många år därefter. Minnet är därför inte glasklart, men jag vet att jag tyckte väldigt mycket om den.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Lucy Maud Montgomery föddes på Prince Edward Island utanför den kanadensiska östkusten och det är också där hennes böcker om Anne på Grönkulla och Emily utspelar sig. Dessa böcker har betytt otroligt mycket för mig och jag har alltid drömt om att få besöka ön där dessa tre kvinnor levde och verkade.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har faktiskt inte läst något av Alice Munro ännu, trots att jag tänkt det så många gånger. Jag drar mig lite för att läsa noveller, trots att jag blivit lite mer vän med genren den senaste tiden. Hon det internationella Bookerpriset 2009 och nämns ofta i nobelprissammanhang. Den bok som ligger närmast till hands att läsa, då den står i hyllan, är Kärlek, vänskap, hat.

Nu vill jag få kanadensiska tips av er! Svara i egen blogg eller i en kommentar. Kommentera och/eller länka hit när du skrivit ett inlägg så att vi alla hittar till det.

Lycka till!

Läs också:

Allt om Alex

”John Grisman goes diskbänksrealism” , så beskriver Malin Persson Giolito de två böcker hon skrivit hittills och det är egentligen ingen dum  beskrivning. Jag tyckte verkligen om Dubbla slag och har sett fram emot Bara ett barn hur länge som helst. Bäddat för besvikelse alltså, men så blev det inte alls. Istället är jag nu ännu mer imponerad av en författare, som definitivt måste räknas till mina absoluta favoriter just nu.

Båda böckerna är sannolika och handlar om jurister, men där slutar egentligen likheterna mellan Persson Giolitos böcker rent innehållsmässigt. Bara ett barn handlar om juristen hon önskar att hon blev, menar hon på Piratförlagets hemsidan, men vill någon verkligen vara i Sophia Webers situation?

Sophia Weber är den unga, ambitiösa juristen som får i uppgift att representera en lilla pojken Alex. I skolan har han vänt upp och ner på en hel klass och när hans lärare hittar märken efter cigaretter på hans kropp anmäler hon hans föräldrar. Alex blir då placerad på ett jourboende, men fröken Karin vill inte släppa honom helt.

Att Alex inte mår bra och att han misshandlats svårt är ingen tvekan. Då mamman verkar ha lämnat pappan funderar dock socialtjänsten på att låta honom flytta tillbaka hem. Parallellt med det som händer Alex nu får vi följa hur det var när han var väldigt liten och det hemska liv han redan då fick stå ut med. Myndigheterna tror sig ha kartlagt och eliminerat problematiken i hemmet, men i en liten kort rubrik förstår vi hur allt måste hänga ihop.

Det är verkligen ett juridiskt dilemma, som Persson Giolito själv säger och trots att alla människor kring Alex egentligen vill honom väl blir det många gånger så väldigt fel. Det handlar inte om att skolan eller socialtjänsten inte ser eller inte vet om problemen, utan om hur situationen ska hanteras. Hur ska vi egentligen kunna rädda utsatta barn från det helvete som de lever i? Vilka rättigheter har barnet och vilka rättigheter har föräldrarna? Vem ska vi egentligen fokusera på?

Jag har träffat så många ”Alexar”, både flickor och pojkar och allt från små sjuåringar, till lika små nittonåringar. Barn som far illa, som bollas mellan instanser, men ändå inte riktigt fångas upp i samhällets skyddsnät. Många av dem har jag önskat att jag kunde stoppa ner i fickan, ta hem och rädda från allt hemskt. Jag förstår alltså helt klart Karins frustration, trots att jag försöker inse att jag inte kan rädda alla.

Bara ett barn är en fruktansvärd och hemsk bok som definitivt bör läsas av alla som på något sätt kommer i kontakt med de utsatta barnen i vårt land. Det är så fruktansvärt, så gripande, så bra och så välskrivet att jag har svårt att göra boken rättvisa i ett litet ynka blogginlägg. Jag lovar att jag kommer att återvända till boken i många blogginlägg framöver. Full pott till Malin Persson Giolito alltså!

Läs också: