Koppel gör en Kepler

Den 25/8 kommer Hans Koppels tredje bok Kungens födelsedag, något som jag helt lyckats missa. Tycker ändå att jag lusläst hösten bokkatalog. Det låter som om denna bok om kungen är lite i samma anda som Sue Townsends The queen and I som handlar om den brittiska kungafamiljen ur ett väldigt personligt perspektiv. Jag undrar vad mitt exemplar tagit vägen, hade gärna läst den igen då den är sanslöst rolig. Nu har vår kung i Koppels bok inte riktigt samma problem som den avsatta brittiska kungafamiljen i förorten. Istället drömmer han om att göra skillnad i ett land där statskupper knappast hör till vanligheterna.

En ny bok är kul, men ännu roligare är att äntligen få veta vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Koppel. Samma dag som boken släpps kommer det att avslöjas på Adlibris. Surfa in där klockan 13.00. Det kommer jag att göra. Vem jag tror att det är? Bob Hansson ligger nära till hands, men han ger ju ut en roman under eget namn i september. Koppel ska visserligen vara en etablerad författare, men hur produktiv kan Bob vara? Det som talar för är att både Koppel och Hansson har bytt förlag.

Jonas Karlsson skulle också kunna vara Koppel, men han har ju gjort allt och lite till redan, varför skulle han gömma sig bakom en pseudonym? Egentligen tror jag mest på en poet, då språket är väldigt poetiskt. Fredrik Lindström kanske? Det hade varit coolt om det var Kristina Lugn, men med tanke på förlagets “poppiga” image känns kanske någon född på 60 eller 70-talet är troligare.

Läs också:

Definitivt örongodis

Bild: Hans Alm

Jag skulle bara ta en kort promenad medan maken nattade grabbarna. Jag började lyssna på podversionen av Johanes Anyurus sommarprogram och promenaden blev mycket längre än jag planerat. Hjälp vilken fantastiskt begåvad person han är. Underbart språk som var en ren njutning att lyssna till. Intressanta tankar kring tid ur både vetenskapligt, känslomässigt och religiöst perspektiv. Jag har svårt att förstå religiositet, men jag förstod mer än någonsin tidigare då jag lyssnat till Anyurus ord.

Allt han sätter ord på blir poesi. Han talar om träden, om somrar som gått utan att han levt i dem, om vänner som fanns och försvann. Om Sapfo och dikter om nuet, kärleken och om framtiden. Han talar också om människor som förändras och ändå alltid är de samma. Det går inte att med ord beskriva hur behagligt det var att lyssna på detta genomtänkta och språkligt fulländade program. Örongodis utan tvekan. Jag rös i hela kroppen över vissa helt galet häftiga formuleringar. Som språknörd var detta ett helt absurt bra sommarprogram.

Jag känner just nu för att läsa att jag ännu inte läst av Anyuru. Det är mycket, då jag faktiskt bara läst en av hans böcker.

Hans Omega är en liten samling dikter, många av dem väldigt sorgliga. De handlar om en död vän och om promenader på Hisingen. En lokal och personlig samling. En bok som väcker känslor och ger mersmak.

Det är svårt att ta ut en dikt eller en strof som beskriver Anyurus diktning. Det är en helhet. Ett högt tempo, vilket säkert har mycket med den ovanliga radbrytningen att göra. Meningarna börjar inte sällan mitt i raden och det känns som om man läser i cirklar. Känslan är svindlande.

Jag väljer att dela med mig av en av de inledande dikterna i Omega, som inte alls är ett exempel på denna udda radbrytning, men som är väldigt stämningsfull:

Linjerna i handflatorna

när man kupade dem

för att dricka

ur kranen

borta vid gympasalen:

fasetterna

i en kristall

Vad för sorts

varelse är människan

egentligen?

Johannes Anyuru har just debuterat som prosaförfattare med romanen Skulle jag dö under andra himlar. Kan han göra ett sommarprogram till en dryg timmes poesi kan han med all säkerhet skriva en fantastisk roman. Jag är sjukt imponerad av Johannes Anyuru.

Läs också:

Tacksam, visst är jag det!

Jag fortsätter min rapport från läsningen av Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Ett viktigt kapitel har titeln ”Glad, kåt och tacksam?” och är verkligen intressant läsning.

Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?

Gnäller mammor för mycket? Snarare tvärt om. Fasaden är ofta så viktig att ingen vågar gnälla, knappt ens för sina vänner. Vem vågar erkänna att de inte mår bra, att de inte orkar? Väldigt få. Eftersom ingen vågar börja finns det inte heller någon möjlighet att ventilera sina svarta tankar och känslor. För livet är inte så himla kul jämt. Man måste få säga det utan att få höra att man ska vara tacksam över att barnen är friska, att man har ett jobb, ett hus osv. Klart jag är tacksam för det och jag blir inte mindre tacksam för att jag ibland tillåter mig själv att gnälla.

Ett exempel från verkligheten finns i boken, en pappa leker med sina barn och när mamman kommer hem klockan sex undrar hon om maten är färdig. Maten som de brukar äta halv sex så att ungarna inte blir gnälliga och sedan kommer i säng för sent. Pappan menar att hon ska slappna av, de leker ju. Vem har rätt och vem har fel?

Det är en sak att leka och en sak att faktiskt göra det ”tråkiga” också.  Att vara hemma med barnen en hel dag utan att bry sig om disk, matlagning, tvätt och städning är säkert trevligt, men är det hållbart? Vem ska göra skitjobbet? Är det gnälligt att påpeka att det faktiskt är rätt smart att få i ungarna middag i tid?

Läs också:

Konsten att bryta ihop

Jag har läst Karin Alvtegens alla böcker på S och jag har verkligen tyckt om dem. De är mänskliga spänningsromaner som inte främst handlar om brott utan om människor. Nu har hon bytt genre och idag kommer romanen En sannolik historia som utspelar sig i en liten norrländsk by. Titeln är rätt söt egentligen, för det här är en sannolik historia om riktiga personer som visserligen skruvats lite ibland, men som är väldigt trovärdiga.

Mycket av Alvtegens berättarstil känns igen från tidigare böcker trots att En sannolik historia inte alls är någon thriller. Människors tankar, känslor, psykiska hälsa, kommunikation eller brist därpå står fortfarande i centrum. Många av personerna är dessutom väldigt trasiga, något som också varit Alvtegens signum.

I centrum står Helena som äger ett hotell i byn. Projektet var från början hennes och makens, men han tröttnade snart på livet i obygden och förhållandet som mer eller mindre dog och flyttade därför tillbaka till Stockholm. Kvar finns den känslomässigt avtrubbade Helena, som försöker undvika att tänka över sitt liv genom att jobba mycket. Dottern Emelie vantrivs och vill inget hellre än att flytta, men vill inte heller lämna sin olyckliga mamma.

Helena själv har verkligen drömt om att återvända till byn där hon tillbringat sina barndomssomrar och vill inte ge upp. Den gamla idolen Anna-Karin har blivit en olycklig och fördomsfull dam, som gör livet surt för de flesta och egentligen har Helena inga riktiga vänner i byn. Det som skulle varit hennes och Martins gemensamma projekt har nu blivit hennes eget. En stor del av henne vill inte alls ha något hotell, men hon vill inte heller ge upp och flytta tillbaka till Stockholm. Hon är ingen person som ger upp, kosta vad det kosta vill.

Affärsmannen Anders dyker en dag upp på hotellet. På väg till byn och originalet Verner som sägs ha en värdefull gitarr i sin ägo, försökte han ta sitt liv genom att köra av vägen. Han lyckades inte och efter att ha vårdats på sjukhus kommer han slutligen fram till byn. Anders, som har mer pengar än han behöver och hundratals miljoner investerade i olika föremål vill köpa gitarren, men Verner vill bara ge bort den till någon som verkligen älskar att spela. Anders berättar ingenting för någon om sina pengar eller vem han är och när Helena erbjuder honom en månads jobb med att färdigställa fler hotellrum tackar han ja.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den är lågmäld, stillsam och väldigt mänsklig. Livet i den lilla byn och alla konflikter som uppstår är väl beskrivna och berör. Jag läste den under en lång dag i trädgården. Det var omöjligt att sluta läsa innan den var slut och när jag läst sista sidan och slog ihop boken fylldes jag av en pirrande känsla där lycka och sorg blandades. Det är för mig ett tecken på en väldigt bra bok där personerna är väl värda att engagera sig i. Jag skulle mer än gärna vilja träffa dem igen. Karin Alvtegen säger själv att hon ville skriva något hoppfullt och det tycker jag definitivt att hon har lyckats med. Det gäller att bryta ihop och komma igen.

Läs också:

Är skåningar farligare än andra?

Jag blev egentligen inte klokare av Lena Sundströms dokumentär Dom kallas rasister, men definitivt arg, eller kanske mest besviken. Hur tänker man om man går på all propaganda som Sd sprider? Troligen inte alls om man ska tro verklighet och statistik, för den verklighet som beskrivs av Sundström och den verklighet som beskrivs av Åkesson är knappast det samma.

Vad är folk så rädda för? Saker som inte finns verkar det som. Dessutom verkar inte ens de som representerar partiet har koll på vad som egentligen står i partiprogrammet. Jag har läst det, men inte de som tänker rösta på partiet. Är inte det konstigt? Eller kanske helt logiskt. Om alla som funderar på att rösta på Sd satte sig in i vad partiet egentligen står för kanske resultatet på valdagen blir något som går att leva med.

Nu tror jag knappast att de som borde se dokumentären gör det och om det inte redan börjat, så kommer internet att svämma över av de vanliga främlingsfientliga och hatiska kommentarerna i reaktion på det som sägs i dokumentären.

Spännande med statistik också. Tänk att 95% av invandrarna i Sverige inte begått några brott, men att man som invandrare löper 2,5% större risk att hamna i kriminalitet än en genomsnittssvensk, vem det nu är. Om man inte fortsatt sin utbildning efter grundskolan löper man betydligt högre risk att bli kriminell. Många som röstar på Sd hör till den här gruppen, många är skåningar. Det måste väl betyda att skåningar är farligare än andra, eller?

Invandring kostar. Det tar i genomsnitt 7 år innan en invandrare är självförsörjande. En  svensknittonåring som vuxit upp här är också riktigt dyra för samhället. För det är väl bara kostnader vi ska räkna?

Lena Sundström är så härligt naiv och trevlig i dokumentären och ställer på ytan oskyldiga frågor. Hon får då väldigt ärliga svar. På gott och ont. Jag är glad att hon gör det hon gör, trots hat och hot.

Visst verkar de väldigt farliga invandrareleverna som flytt från krig? Jag arbetar med dem och jag har aldrig haft ambitiösare elever. Det gör mig självklart till en batikhäxa, för se som Sd-anhängare är det inte bara invandrare som är motståndare, utan alla som inte tycker som de. Typ 96% av befolkningen. Moget.

Många debatter kring invandring som förs på diverse Sd-hak på nätet är helt klart absurda. Hur intressant är det huruvida det skottas bättre i Finland? Och hur sant?

Läs också:

Jag borde verkligen

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson utspelar sig i Göteborg. Det är definitivt en bok som alla har läst, i alla fall alla lärare, eller i alla fall alla lärare från Göteborg. Nu blir den film. Jag har absolut ingen lust att läsa om Simon alls. Han växte upp nära Nya Varvet, inte långt ifrån “mina” kvarter i staden jag bott i. Ändå känner jag inte den minsta nyfikenhet.

Ibland blir jag trött på böcker innan jag läst dem. Simon och ekarna är en sådan. Det här skulle kunna vara en möjlig genväg. Fredriksson ger mig dessutom dåliga vibbar, det luktar gammal bibeltristess lång väg. Har bara läst en bok av henne Enligt Maria Magdalena och den var ingen större höjdare. Kul idé, men simpelt, tantsnuskigt innehåll. Däremot läste jag faktiskt en lättläst version av Anna, Hanna och Johanna och den var riktigt bra.

Vad säger ni, har jag missat något?

Läs också:

Bra lättläst för öga och öra

Argasso förlag ger ut lättlästa originalböcker för ungdomar i mellan-  och högstadieåldern som passar många av mina elever väldigt bra. Det är skönt med böcker som är enkla att läsa utan att för den skull vara barnsliga. Det som är så bra med dessa lättlästa böcker är att de inte är förkortade versioner av andra böcker, utan ”riktiga” böcker skrivna av ”riktiga” författare. Det känns inte så torftigt som det kan göra ibland när man läser lättlästa böcker. Personerna är verkliga och historierna ofta väldigt gripande. Enda kritiken är att böckerna ibland är lite stereotypa, men de är ändå väldigt bra böcker att börja med för någon som absolut inte gillar att läsa.

Vissa böcker är skrivna direkt på svenska, men andra böcker förlaget ger ut har engelska förlagor utgivna av Barrington Stoke.

Böckerna passar alla men är speciellt utformade för:

barn och ungdomar med dyslexi eller lässvårigheter av andra orsaker
barn och ungdomar med svenska som andraspråk.


Utformningen är anpassad för att ge en tydlig och lättläst text:

läsvänligt och speciellt utformat typsnitt
vänsterställd text med ojämn högerkant
väl avgränsade stycken och korta kapitel.

(från Argassos hemsida)

I höst kommer några av böckerna även som mp3-böcker. Först ut är dessa tre som jag läst:

Knivsegg

Robert Swindells skriver riktigt bra ungdomsböcker. För ett tag sedan fick jag hans lättlästa bok Knivsegg som recensionsexemplar från förlaget Argasso, ett förlag som specialiserat sig på just lättlästa ungdomsböcker. I inledningen av boken skriver Swindells om hur han fått veta att skolor börjat använda samma slags metalldetektorer som flygplatser för att hindra eleverna från att bära kniv. Det gav honom idén till boken. Knivsegg handlar om Sam som är fjorton år. På hans skola terroriserar Cecil Trues gäng de andra eleverna. De misshandlar dem och snor deras mobiler. Som liten var Cecil en riktig tönt och Sam var en av dem som retade honom. Nu är Sam rädd att Cecil ska hämnas och han behöver en kniv. Om han bara får tag på en kniv så behöver han inte känna sig rädd längre. Eller?

Knivsegg är drygt 70 sidor lång, med ganska stor text. Jag läste ut den på lite mer än en kvart. Inte konstigt då att det känns som om historien är lite väl kortfattad och löser sig lite väl enkelt. Jag tror dock att en elev som kämpar med sin läsning kan tycka att den här boken är både bra och spännande.

Avhopparen av Kim Olin är en riktigt bra bok om Simon som hoppat av skolan och istället arbetar för Tobias Fleming, Pulverlands boss. Björn, hans styvfarsa, har flyttat till en annan stad med sin nya flickvän och tror at han bor hos moster Sara, som i sin tur tror att han bor hos kompisen Kalle. I själva verket bor han lite här och där.

Simon blir en dag  kontaktad av en man som ber honom att byta sida och samarbeta med honom istället. Vem är det? Historien är riktigt spännande och jag kan tänka mig att många av mina elever skulle gilla boken. Jag gjorde det definitivt. Jag skulle gärna vilja veta hur det går för Simon såg till min glädje att det finns fler böcker om honom, Beskyddaren och Checka in. I höst kommer den fjärde och avslutande delen.

Bali Rai är en av mina favoritförfattare, som skriver riktigt bra om ungdomar med asiatiskt ursprung i Storbritannien. Han har skrivit några lättlästa böcker och Sprickan är en av dem. Det är verkligen en nattsvart berättelse om Jaspal som flyttar med sina föräldrar till en liten engelsk by. Han vill inte bo där och invånarna vill definitivt inte ha honom och hans familj där. Rasismen skildras på ett riktigt brutalt sätt och jag mådde riktigt dåligt när jag läste boken. Flera av mina elever har läst om Jaspal och tycker att det är en riktigt bra bok.

Läs också:

Det blir faktiskt inte alltid som jag tänkt mig

Egentligen hade jag varken söndagsångest eller någon speciellt trög morgon. Det var trevligt att träffa kollegorna och klockan började närma sig 8.30 när det var dags för information från våra skolledare. De är rätt trevliga figurer, men efter en halvtimme började det krypa i hela kroppen. Jag är så fruktansvärt dålig på att sitta still, det är därför jag valt ett jobb där jag slipper det större delen av tiden. Vi fick då veta att vi efter en kort fika skulle lyssna på en föreläsare i två timmar. Behöver jag säga att jag fick lätt panik? Funderade över om det funkade att surfa på mobilen för att överleva.

Jag placerade mig ganska långt bak och beredde mig på två sega timmar. Och så kom han då vår föreläsare och efter bara ett par minuter stod det klart att de här två timmarna inte alls skulle bli som jag befarat. Istället skrattade jag, log instämmande, funderade, skrattade igen och slutligen fick jag ett rejält blåmärke på höger pekfinger.

Föreläsaren heter Olof Röhlander och kommer den 25/8 ut med en bok med titeln Det blir alltid som du tänkt dig -Handbok i mental styrketräning. Vilken kille? Jag vet inte om jag kommer att vara superpositiv hela läsåret, det är mer troligt att jag inte kommer att vara det, men jag kommer definitivt att ha hans ord i bakhuvudet och målvakten i Grunden Bois med sin coola gest som tar bort allt dåligt som händer. Det blir alltid som vi tänkt oss menar Röhlander och syftar då på hur mycket vår mentala inställning faktiskt påverkar det vi gör att hur vi tar oss an en uppgift. Här kan du läsa mer om honom och här finns en sida där du kan lära dig mer om mental träning.

Och det blå pekfingret då? Vi avslutade föreläsningen med att slå av blyertspennor med bara vårt pekfinger. Första gången jag försökte fegade jag ur och drog undan fingret, då blev det inte så bra. Andra gången drog jag av pennan hur lätt som helst.

Läs också:

Pengar är pengar är pengar

När jag började arbeta på Individuella Programmet tyckte jag att jag fått världens bästa jobb. Jag, en fritidspedagog och tio misslyckade grabbar spenderade dagarna tillsammans. De dök upp i augusti med kepsen neddragen över ögonen, jackan uppdragen, kanske en sjal över ansiktet. Allt som syntes var deras arga och ibland tomma blick. De var värstingar, de var arga och de hatade skolan och alla som representerade den.

Min fritidspedagogkollega gav mig ett råd. ”Ring hem jävligt snabbt, innan det händer något strul och beröm dem rejält”. Första samtalet. Jag presenterade mig för en pappa. Hans första kommentar var ”Vad har han gjort nu?” ”Gjort?” sa jag ”jo han har jobbat hur bra som helst och varit fantastiskt trevlig” Resultat: En förälder på min sida, på skolans sida. Fortsätter ringa, berömmer deras söner, berättar hur trevligt vi tycker att det är att ha dem i klassen. En mamma blir gråtfärdig och säger att hon måste sätta sig. Det var länge sedan någon berömde deras barn. Så enkelt och så effektivt.

Veckorna går. Här finns resurserna. Här finns tiden att bry sig om. Här får alla lyckas på sin nivå. Varje dag ringer jag deras föräldrar. Oftast kan jag berömma och när jag behöver framföra kritik är det okej. De vet att jag bryr mig, att jag tycker om deras barn. De vet att jag vet att de gör så gott de kan. Både barnen och föräldrarna.

Pojkarna skriver sin första text, läser sin första bok. Lyckas. Får beröm. Snart åker sjalen från ansiktet. ”Vad trevligt att se ditt ansikte!” Kepsen åker av. ”Har du klippt dig? Du ser så annorlunda ut”. Blicken förändras, ögonen glittrar till ibland. Ett leende, ett skämt, en kram. Självförtroende.

Nästa höst börjar. En kollega tjänstledig, en sjukskriven. Ingen vikarie. Vi andra jobbar mer, resurserna krymper. Vi kan inte längre fånga upp alla som behöver vår hjälp. Idag på vår handledning pratade vi om dem vi tappat. Vad händer med dem? Jag har inte längre världens bästa jobb. Jag räcker inte till. Jag hinner inte med den extra pratstunden, den extra kramen. Jag försöker, försöker, försöker och det enda som händer är att min kropp säger ifrån. Det räcker nu, ta det lugnt.

Snart börjar en ny höst. En kollega kommer tillbaka. Två kollegor tjänstlediga, en blir övertalig. Ingen av dem ersätts. Vad ska vi göra? Vem ska vi offra? Vad ska hända med de vilsna och misslyckade pojkar och flickor som inte kan få vår hjälp? På vilket sätt sparar detta pengar?

Jag har inte längre världens bästa jobb.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-07

Valet närmar sig. Skolan är i fokus och som vanligt lovas allt och lite till. Jag skulle önska en nyanserad skoldebatt och bredare överenskommelser så att vi slipper alla “nya” idéer och fantastiska förslag om burkaförbud och annat som knappast handlar om vår vardag. Jag vill ha tid att göra skoltiden så bra det bara går för varje unge. Med eller utan keps eller burka.

Läs också:

Vi har i alla fall Facebook

Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten kommer ut den 8 september på Forum bokförlag. Jag har läst ett manus som Boktipset.se skickade och recenserar den därför redan nu. Tidigare har Bergensten skrivit Familjens projektledare säger upp sig och När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) och nu debuterar hon som skönlitterär författare.  Jag läser också hennes blogg som du hittar här.

Konsten att vara otrogen på Facebook handlar om Tove som får åka ambulans till Östra sjukhuset efter en rejäl panikattack och inser att hon inte kan fortsätta att jobba så mycket som hon gör. Istället låter hon sin man Fredrik övertyga henne om att flytta från Göteborg till Varberg och frilansa så där lite lagom. I Varberg ska de få en ny start och kanske äntligen den familj som de kämpat länge för att få. Toves sociala liv kommer mer och mer att utspela sig på Facebook där en fyndig statusrad är enormt viktig och kan ge henne rejäl prestationsångest.

Genom Facebook lyckas Tove hålla kontakten med vännerna Tess och Sanna, trots att hon sällan hinner till Göteborg för att träffa dem. Ibland frilansar hon på sitt gamla jobb och träffar då även Sannas före detta Anders. Aktiva i diskussionerna på nätet är också Tess man Jonas som är bäste vän med Toves man. En dag får hon kontakt med sin gamla kärlek som hon aldrig riktigt kunnat glömma. En Facebooks-flirt utvecklas till en flirt i verkliga livet och Tove vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Även kompisen Sanna flirtar vilt med den mystiske Kim, som visar sig vara en helt annan än hon trott. En händelserik och rapp historia med både kärlek och vänskap drar igång.

Gunilla Bergensten skriver lättsamt och roligt, men det är ingen ytlig bok och kritiken mot vårt uppkopplade och samtidigt frånvarande liv där alla egentligen verkar vara ganska olyckliga. Bra chick.lit på svenska, med trevliga personer och riktiga, många gånger viktiga problem. Kanske lite väl trevande ibland, men historien är ändå riktigt bra. Jag gillar att varje kapitel inleds med ett gäng statusrader, med tillhörande kommentarer och “tummen upp” och inser det absurda i livet vi lever.

Läs också: