Veckans Bokbloggsjerka handlar om böcker vi önskar att vi hade skrivit. Jag skulle önska att jag kunde skriva en bok, punkt. Att dessutom välja är svårt. Rikast hade jag såklart blivit om jag skrivit Män som hatar kvinnor, men jag hade helst velat skriva något lite vackrare.

En av de vackraste böcker jag läst de senaste åren är Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson och när jag recenserade den skrev jag faktiskt att det var en bok jag önskade att jag skrivit själv. Den får det alltså bli. Jag gillar böcker som imponerar med sitt språk och sin stämning. Intrigen är självklart viktig också, men språket är viktigast ändå.

Läs också:

• Ja, fast nej, fast typ, ibland, om jag vågar
• Jo, men så här är det…
• Favoriter av favoriter
• Böcker som hittat hit!
• Med risk för upprepning

Han är riktigt seg den där hundraåringen som fortfarande innehar förstaplatsen på Bokus pockettopplista för v.32. “Alla” verkar ha läst den i sommar, så det är kanske inte så konstigt. De som inte läst och ännu inte räknas till “alla” får nu rekommendationer och kommer troligen att läsa den inom snar framtid.

Älskade syster av Joyce Carol Oates klättrar ännu ett snäpp och ligger nu på plats nummer 2. Det är som vanligt ganska små förändringar på listan. Antagligen är det inga kampanjer som fått genomslag just nu.

En ny bok på listan och det är Hur död som helst av Charlaine Harris, som jag inte är så där väldigt sugen på att läsa. Jag har försökt att se True Blood men det funkar inte riktigt. Dessutom är detta bok  nummer 5 om Sookie.

Läs också:

• Jag vet inte jag…
• Måste tänka om nästa år
• Hole slår hundraåringen
• Nygammal pockettopp
• Bokustoppen v.38

Jag måste säga att jag var otroligt smart som bestämde köpstopp precis nu då förlagens höstutgivningar gör att det trillar in en hel del recensionsexemplar. Varför ska jag då köpa böcker egentligen? Konstigt nog skulle jag lätt kunna fylla hyllorna med köpta böcker, trots att det inte finns något som helst egentligt behov av fler olästa böcker. Känslan av en ny bok är definitivt beroendeframkallade för en bokmissbrukare som jag.

Från gårdagens pressträff fick jag med mig två böcker, dels Tusenskönor av Kristina Ohlsson som redan kommit ut, men också en bok av Caroline af Ugglas som jag inte alls hade koll på, men som låter riktigt spännande. Den kommer ut den 25 september och ligger därför en bit ner i högen.

Överst ligger Ett litet snedsprång av Denise Rudberg, som jag faktiskt börjat med. Andra böcker som lockar och pockar på uppmärksamhet är Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, Den röda soffan av Michéle Lesbre, Niceville av Kathryn Stockett, Bara ett barn av Malin Persson Giolito, Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs och inte minst Fantomsmärtor av Barbara Voors som anlände idag med en trevlig hälsning i.

Ni märker att jag kommer att klara köpstoppet galant! Med lite time-out på bokmässan kan det säkert funka fram till jul. Kanske, kanske, men jäklar vad jag ska shoppa pocketböcker innan vi drar till Thailand.

Helena funderar också kring det här med köpstopp.

Läs också:

• Kan det kallas köpstopp verkligen?
• Nya bokfynd i brevlådan
• Ingen mer Agnes i Lund
• Ja, hur gör jag egentligen?
• Bara titta

Jag var på väg att ge upp en bit in i När barnet lagt sig av Michael Nyqvist. Språket irriterade mig och allt som förväntades finnas mellan raderna var helt omöjligt för mig att se. Jag såg bara en fragmentarisk illa skriven biografi. Efter en kommentar från Dolly bestämde jag mig för att ändå ge boken en chans. Det är en tunn liten sak och tog inte mycket av min dyrbara lästid i anspråk.

Det blev nu ingen fantastisk läsupplevelse, men de fragmentariska bitarna bildade till slut en i alla fall känslomässig helhet. Jag förstod lite mer vem Nyqvist är och gillade att läsa både om hans skådespelarliv och hans sökande efter sina rötter.

I bokens första kapitel får den ännu ganska lilla pojken veta att han är adopterad. Han inser ganska snart att detta är någonting man inte ska tala om. Som vuxen ger han sig ut på jakt efter sin mor, men framför allt sin far.

Glimtvis är boken värd att läsa, men det är ingen bok jag kommer att återkomma till. Jag kan tänka mig att det hade varit trevligare att lyssna på boken och höra Michael Nyqvists röst, då hans talade språk slår igenom så mycket i det skriftliga. Kanske hade boken lyft i alla fall språkligt då och kanske också innehållsmässigt. Det borde vara känslomässigt, men texten lyfter inte från sidan och tar sig därmed inte in i mitt hjärta. Via örat hade den kanske nått dit. När barnet lagt sig var helt klart bättre än jag trodde 30 sidor in i boken, men det är långt ifrån en omvälvande läsupplevelse.

Läs också:

• Ett tecknat postnummerkrig
• Konsten att täppa till läckor
• Vad är vänskap?
• Smålustigt, men inte mer
• Inte som jag tänkt mig

Jag må läsa nya böcker, men nya filmer ser jag sällan. Eller förresten så ser jag inga filmer alls om man inte räknar Tintin i Tibet som ungarna vill se varje kväll. Men igår så valde jag faktiskt film framför blogg och tv och såg en film med faktiskt bara några år på nacken. En bra film dessutom. Ganska nattsvart, med lite väl många närbilder på ögon och en lite väl enkel upplösning, men ändå en riktigt bra film.

Jag storgrät i slutet av Efter bröllopet och jag brukar inte göra det så ofta. Filmen av Susanne Bier om danske Jacob som driver ett barnhem i Indien är riktigt, riktigt bra. Den börjar i fattigdomens Indien, men större delen av filmen utspelar sig i Danmark dit Jacob reser för att förhopningsvis få finansiering av den rike affärsmannen Jörgen. Mads Mikkelsen spelar Jacob och han är alltid bra. Rolf Lassgård som Jörgen gör en kanske ännu bättre rolltolkning av den karismatiske och lätt labile mannen som försöker planera allt och köpa det mesta.

Jacob planerar att åka tillbaka till Indien och barnhemspojken Pramod, men han lockas att stanna. Först för att vara med på Jörgens dotters bröllop och därefter till hans födelsedagsfest. Han dras in i familjen mer och mer. Det är smärtsamt att följa historien som rullas upp, men det är inte bara svart utan faktiskt fyllt av kärlek också. Och en del svek.

Har du inte sett Efter bröllopet tycker jag absolut att du ska göra det.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-11 och reprisen är passande då filmen sänds på Kanal 1 kl 21.00 ikväll. Återigen, se den!

Läs också:

• Sen såg jag en film
• Bröllopsfotografen

Jodi Picoult ryter till mot NY Times som hon menar favoriserar vita, manliga författare. Är de dessutom bosatta i Brooklyn är chansen ännu större att de hyllas, menar hon. Dessutom skriver tidningen oftare om böcker som män läser. Så här skriver Picoult på Twitter:

Books read by men – mysteries, thrillers, horror – at least maybe they’ll be noticed, whether author male or female. Books read by women – romance, chick lit, commercial fic, whatever – rarely get noticed. When they do, reviews often ignorant.

Det här påminner mig om ett inlägg som jag läste hos Lyran om vem som får årets Nobelpris i litteratur. Blir det en kvinna? Kan det bli en kvinna i år igen? För visst skulle det vara det reaktionen blir om en kvinna får priset “går priset till en kvinna i år igen?” Jag hoppas att en bra författare prisas, inte en man som det blivit nästan alla andra år.

När vi ändå är inte på jämställdhet och kön passar det bra att berätta om Charlie by Kabusa som är en ny serie böcker med genusperspektiv. Kabusa tar över utgivningen från nedlagda Normal förlag, men kommer också att ge ut egna böcker framöver.

Alla vet vem Dawit Isaak är och nu ger hans texter ut på svenska så att fler kan få reda på vad det egentligen är han skriver. Spännande!

I SvD kan man läsa om HBO som skapat serier som ingen annan tv-kanal. Jag trodde att det var en hyfsat ny kanal, men den startades faktiskt redan 1972, men det är de senaste tio åren som det formligen regnat priser över kanalens produktioner. Till nästa veckas Emmy-gala har kanalen 101 nomineringar, men andra kanaler börjar komma ikapp just när det gäller återkommande originalserier. Jag gillar verkligen Sex and the City, men frågan är om inte Six feet under är min största HBO-favorit.

Apropå priser så ryktas det att Noomi Rapace kommer att nomineras till en Oscar för Bästa skådspelerska. Hade inte det varit kul, en Oscarsnominering ger definitivt status. Däremot känns väl inte en roll i Mission Impossible 4 som något smart karriärdrag. Annars verkar kvinnorna mest spela biroller i filmens värld.

Läs också:

• Mina svar på U
• Ungdomsböcker för vuxna
• En liten påminnelse inför hösten
• Associera mera
• Mamma, mother, mutter, mamá, mère

Lyran tycker att vi ska bli lite personliga och berätta om tre saker vi gjort under sommaren. Jag har inte gjort mycket kan jag säga, mer än läst riktigt många böcker men tre saker har jag skramlat fram som inte bara har med läsning att göra:

1. Vi har varit på Kolmården med våra djurälskande grabbar. Bäst enligt dem var delfinshowen och linbanan, vilket jag kanske inte riktigt håller med om. Trevligt var det i alla fall!

2. Trädgården har invaderats av en gigantiskt studsmatta som även jag hoppat en hel del på. Dessutom har den varit en fantastisk barnvakt. Grabbarna har studsat och jag har läst i solstolen bredvid.

3. Vi har undvikit allt vi skulle ha gjort med hus och trädgård. Således är de vita knutarna fortfarande smutsgrå istället för vita. Förra veckan körde vi i alla fall till tippen med all skit som stått i trädgården, så lite snyggare ser det ändå ut. Vi har också skänkt och slängt en massa gamla vagnar och barnsängar.

Läs också:

• Tematrio – August m fl
• Tematrio – Skrivande svenskor
• Tematrio – Barndomsskildringar
• Tematrio: Bokliga löften
• Joråsåatte…

Jag var i jobbchock i tisdags och glömde helt av att leta länkar och fixa ett nytt bokfrågeinlägg. Målet är annars att publicera tisdag och fredag, med reservation för att det ibland kör ihop sig tidsmässigt. Idag handlar frågorna om bokstaven G:

Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk?

Ja du, gubbsnusk är väl knappast något vedertaget begrepp, trots att det finns en hel del snusk som skrivs även av män. Värst är nog Passionata av Ernst Brunner som jag inte ens klarade av att läsa ut. Lite gubbsnusk-light skulle jag kalla Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jeffersson Klingberg trots att den besparar oss de mest detaljerade sexbeskrivningarna.

Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att du gråter av böcker?

Det händer ibland att jag gråter till böcker, men inte speciellt ofta. Jag skulle tro att det rör sig om en handfull böcker kanske. Senast det hände var när jag läste En sorts kärlek av Ray Kluun, men då grät jag å andra sidan så att det räckte för flera år. Grät också rejält när jag läste Flickan med de röda skorna tillsammans med en elev, fruktansvärt hemsk bok som jag aldrig skulle ha valt själv, men vi hade mycket att prata om när vi läst den. Jag undviker dock böcker om barn som blir sjuka och dör.

Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!

Den bok jag återkommer till oftast är Kärleksdikter i en volym sammanställd av Per Wästberg. Vackra dikter skrivna av mer eller mindre kända författare. Annars är det Fogelströms Stadserie som jag återkommer till oftast, både i tanke och omläsning.

I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in fyra gäster till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?

Fyra författare vid bordet. Svårt att välja, men den förste får bli Nils Ferlin som jag tror är en rolig person. Med honom kan man både sjunga och snacka fotboll. Ingen dålig kombination. Bodil Malmsten skulle säkert kunna prata lyrik med Ferlin och dessutom tillföra ett mer internationellt perspektiv. Hon verkar dessutom kunna njuta av ett gott vin och ha en rejäl portion humor. Karen Blixen verkar också vara en cool donna som kan berätta om sin farm i Kenya. Kanske kan hon och Malmsten jämföra erfarenheter av att äga hus utomlands. Även Ernest Hemingway har erfarenheter från Afrika och har dessutom bott i Paris. Han blir min sista gäst då jag tror att han är både rolig och spännande att samtala med. Någon Nobelpristagare måste vi ha med kring bordet och dessutom kan han nog tala lite sport med Ferlin.

Inte mina absoluta favoritförfattare, men fyra udda personligheter som jag tror bjuder på sig själva och pimplar vin hela natten lång!

Svara nu i din blogg, men glöm inte att lämna en kommentar och/eller länka hit så att jag och andra kan få läsa dina svar.

Förra gången det begav sig deltog följande bloggar:

…and then there was Beatrix

Annikas litteratur- och kulturblogg

Bokstunder

Bokstävlarna

Eli läser och skriver

Ett liv utan böcker är inget liv

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Ikas ord 2.0

Mirthful’s bookblog

Morellens

Paperback Lover

Subjektiva Olivia

The week never starts around here

Tätortstimotej

Yfronten

You’re no different to me

Läs också:

• Bokfrågornas ABC del 11
• På promenad med Bodil
• Vintervärdarna har presenterats
• Lucka nummer 6 Helena Dahlgren
• Mina svar på R

Efter en arbetsdag som varit produktiv och definitivt intensiv dag på jobbet, smet jag lite tidigare för att hinna in en kort stund på Piratförlagets och Kanal 5:s träff om och med Helene Turstens karaktär Irene Huss. På onsdag släpps den nionde boken om en av mina favoritpoliser, som jag följt sedan 1998 då den första boken Den krossade tanghästen kom ut. Nya boken heter Den som vakar i mörkret och tillhör definitivt Turstens bästa. Väldigt läskigt att ett av offren bor bara några hus ifrån min första lägenhet i Majorna. Mer om boken på onsdag.

Helene Turstens böcker har också blivit film och skådespelarna som spelar Huss, hennes kollegor och maken Krister fanns på plats på träffen. De sex första filmerna kommer att sändas på söndagar i Kanal 5 med start på söndag 22/8. Föst ut är Tatuerad torso, som är tredje boken men första filmen i serien.Lite förvirrande, men fallen är desamma som i böckerna och ramberättelsen om Huss, hennes familj och hennes kollegor följer självklart sin kronologi.

Den 25 oktober startar inspelningen av sex nya filmer där tre baseras på Turstens tre senaste böcker och de andra tre på originalidéer av Tursten själv. Hon talade om skillnaden mellan att skriva för bok och för film. Självklart är det omöjligt att få in en hel bok på 90 minuter och det är inte önskvärt. Först ut att filmas är nya boken Den som vakar i mörkret som därmed blir film nummer 7 om Irene Huss. Därefter filmas Det lömska nätet och En man med litet ansikte. Lite bakvänd ordning här också alltså. Produktionsbolaget bakom är Illusion film och Yellowbird. Producerar gör Johan Fäleman och Hillevi Råberg som även producerat de tidigare filmerna i serie. Beräknad premiär på dvd är hösten 2011 till våren 2012. Under våren och sommaren sänds de i Kanal 5.

Jag gillar Irene Huss och Helene Tursten berättade varför hon valde att göra henne gtill den hon är. Hon ville skildra en äkta, mänsklig kvinnlig polis som inte är en 25-årig fotomodell, utan faktiskt en något äldre kvinna med familj som dessutom är en respekterad och duktig polis. Kanske är det därför det är så lätt att identifiera sig med henne.

Däremot har jag faktiskt inte sett någon av filmerna och vet inte riktigt hur Angela Kovács funkar i rollen.  Spontant känns hon lite mindre och vekare än jag tänkt mig Huss, men hon kanske tar väldigt mycket plats ändå. Ska bli spännande att se! Reuben Sallmander spelar hennes man Krister och chefen Sven Andersson av Lasse Brandeby. Mest klockren på pappret känns Dag Malmberg som Jonny Blom.

Tyvärr hann jag inte stanna länge i stan då fyra ungar skulle hämtas på diverse förskolor och skolor istället för de vanliga två. Inget som en make med en bil kan fixa själv. Nu sover alla fyra och jag hoppas på en lugn kväll och natt!

Det är lite typiskt mig att vilja vara på alla platser trots att det egentligen inte funkar så bra, men det var trevligt att i alla fall säga hej till Jenny och de andra från Piratförlaget och Kanal 5.

Läs också:

• Jag bloggar för lugnet
• Med kvinnor i fokus
• Elegant med en smula brott
• Ett kärt återseende
• Om män, kvinnor, litteratur och status

Jag fick fjärde boken av Peter James av Damm förlag och då den utspelar sig i Brighton där jag studerade för hundra år sedan blev jag lite lockad. Sedan blev den liggande i väntan på bättre tider och till slut tog jag mig till biblioteket för att låna bok nummer ett. Att läsa deckarserier i fel ordning funkar dåligt för mig. Detta var i början av sommaren och förrgår tog jag så tag i läsandet av Levande begravd. Och herre jösses vilken spännande och välskriven deckare. Något av det absolut bästa jag läst på väldigt länge i genren. Huvudpersonen Roy Grace är trevlig och inte allt för deprimerad. Visserligen försvann hans fru några år tidigare och hans matvanor är kanske inte de bästa, men han är en förhållandevis normal deckarhuvudperson. Jag gillar honom skarpt och han har några trevliga kollegor dessutom som inte tar allt för mycket plats i denna den första boken. Bra taktik av James, då många böcker som inleder en serie handlar allt för mycket om dem som arbetar med fallet, istället för om dem som faktiskt är inblandade i det. Att Palace Pier och Royal Pavillions finns med i bakgrunden är också ett extra plus.

Under en svensexa blir Michael levande begravd av sina kompisar. De ser till att han har en slang att andas genom och en walkie-talkie att kommunicera med. De tänker lämna honom där i ett par timmar som hämnd för allt hemskt de själva blivit utsatta för på sina egna svensexor. De drar iväg med bilen och lämnar en panikslagen blivande brudgum till sitt öde.

Kompisarna kommer inte tillbaka till kistan. Faktum är de säkert skulle vilja, men omöjligen kan det. En bit från gravplatsen råkar de ut för en bilolycka och alla utom en dör. Den enda överlevande förs medvetslös till sjukhuset och dör en kort tid senare.Vid olycksplatsen hittar Davey, en utvecklingsstörd kille som hjälper sin pappa att bärga bilar, walkie-talkien och han är nu Michaels enda kontakt med omvärlden.

Ashley, Michaels blivande fru, är självklart helt förstörd. Hon hoppas dock hela tiden att allt ska vara ett skämt och att Michael snart ska dyka upp. Tydligen har han skickat iväg kompisar på de mest konstiga resor tidigare och Ashley hoppas att det är vad som hänt nu också.

Mark, Michaels bestman och kompanjon missar svensexan då hans plan blivit försenat och klarar sig därmed från den hemska olyckan. Konstigt nog verka han inte ha en aning om vart Michael tagit vägen. Roy Grace tycker att det är grymt konstigt, då han som best man borde ha varit med och planerat svensexan.

Levande begravd är vansinnigt spännande. Att som Michael ligga i en kista, känna vattnet stiga och vänta på sin egen död är verkligen läskigt. Det är på många sätt en brutal historia, men det är minimalt med våldsskildringar och det tycker jag är skönt. Istället är det läskigt på ett krypande sätt och jag hade verkligen svårt att lägga boken ifrån mig. Det är en välskriven, tät historia med en synnerligen trevlig polis i huvudrollen. Riktigt, riktigt, superduperbra helt klart! Behöver jag säga att jag definitivt kommer att läsa mer av Peter James?

Läs också:

• Ge ditt barn ett bättre liv
• Så vackert, så vackert!
• Varför tvekade jag?
• Livet enligt Jack
• Ett lyckat samarbete