Mer svart än vitt

Det hade varit lättare om Eugene Achike var allt igenom ond. Om han inte hade ägt en stor fabrik och blivit så rik att han kunde hjälpa många människor till ett bättre liv. Om han inte hade gett ut en tidning som kämpade för yttrandefrihet och demokrati. Om han inte hade prisats av Amnesty international. Om han inte hade varit en god katolik och en centralfigur i församlingen.  Om han inte hade varit mer mån om det yttre än det inre. För vissa är han godheten personifierad, men alla håller inte med.

För hans familj hade det nämligen varit mycket enklare om han inte hade missuppfattat kristendomen så grovt. Om han hade insett att ingen blir en bättre människa för att hennes far renar hennes fötter med kokande vatten så att skinnet trillar av. Om han hade förstått att man inte alls ska aga den man älskar. Om han hade insett att det som händer i familjen också är viktigt. Om han hade förstått att ytan inte är allt. Om han hade tänkt på att den som skadar personer i sin närhet får sitt straff. Om inte av Gud så av någon annan.

I Chimamanda Ngozi Adichies debutbok Lila hibiscus, som kommer ut i svensk översättning idag, får vi följa tonårsflickan Kambili. Hon berättar om livet i ett självständigt, men långt ifrån fritt, Nigeria. Familjen har det bra ekonomiskt och egentligen fattas ingenting i hennes liv. Hon älskar sin familj och även om pappa Eugene kan vara väldigt hård ibland förstår hon att det är för hennes eget bästa.

Tillsammans med sin bror Jaja hälsar hon på sin faster Ifeoma och henns barn och där upplever hon ett helt annat liv. Bekvämligheter som vatten, mat och bensin saknas, men det finns mycket annat. Här behöver Kambili inte följa Papas schema eller vara rädd för hans straff. Här kan hon vara sig själv och börja våga leva.

Lila hibiscus når inte upp till den fantastiska En halv gul sol om Biafrakriget, inte heller är den lika bra som novellsamlingen The thing around your neck, men det är ändå en väldigt bra bok. Intressant både ur ett samhällsperspektiv och i ett mer personligt sådant. Både lärorikt och gripande alltså. Jag ser fram emot att få läsa mycket mer av Chimamanda Ngozi Adichi som blivit en av mina favoritförfattare. Kanske kan hon någon gång få det där priset som jag nominerat henne till. Det krävs kanske både fler böcker och fler gråa hår innan det blir verklighet.

Originalinlägget publicerades 2010-05-28 av Lilla O

Boken finns med i årets Låna & Läs

Läs också: