Pengar är pengar är pengar

När jag började arbeta på Individuella Programmet tyckte jag att jag fått världens bästa jobb. Jag, en fritidspedagog och tio misslyckade grabbar spenderade dagarna tillsammans. De dök upp i augusti med kepsen neddragen över ögonen, jackan uppdragen, kanske en sjal över ansiktet. Allt som syntes var deras arga och ibland tomma blick. De var värstingar, de var arga och de hatade skolan och alla som representerade den.

Min fritidspedagogkollega gav mig ett råd. ”Ring hem jävligt snabbt, innan det händer något strul och beröm dem rejält”. Första samtalet. Jag presenterade mig för en pappa. Hans första kommentar var ”Vad har han gjort nu?” ”Gjort?” sa jag ”jo han har jobbat hur bra som helst och varit fantastiskt trevlig” Resultat: En förälder på min sida, på skolans sida. Fortsätter ringa, berömmer deras söner, berättar hur trevligt vi tycker att det är att ha dem i klassen. En mamma blir gråtfärdig och säger att hon måste sätta sig. Det var länge sedan någon berömde deras barn. Så enkelt och så effektivt.

Veckorna går. Här finns resurserna. Här finns tiden att bry sig om. Här får alla lyckas på sin nivå. Varje dag ringer jag deras föräldrar. Oftast kan jag berömma och när jag behöver framföra kritik är det okej. De vet att jag bryr mig, att jag tycker om deras barn. De vet att jag vet att de gör så gott de kan. Både barnen och föräldrarna.

Pojkarna skriver sin första text, läser sin första bok. Lyckas. Får beröm. Snart åker sjalen från ansiktet. ”Vad trevligt att se ditt ansikte!” Kepsen åker av. ”Har du klippt dig? Du ser så annorlunda ut”. Blicken förändras, ögonen glittrar till ibland. Ett leende, ett skämt, en kram. Självförtroende.

Nästa höst börjar. En kollega tjänstledig, en sjukskriven. Ingen vikarie. Vi andra jobbar mer, resurserna krymper. Vi kan inte längre fånga upp alla som behöver vår hjälp. Idag på vår handledning pratade vi om dem vi tappat. Vad händer med dem? Jag har inte längre världens bästa jobb. Jag räcker inte till. Jag hinner inte med den extra pratstunden, den extra kramen. Jag försöker, försöker, försöker och det enda som händer är att min kropp säger ifrån. Det räcker nu, ta det lugnt.

Snart börjar en ny höst. En kollega kommer tillbaka. Två kollegor tjänstlediga, en blir övertalig. Ingen av dem ersätts. Vad ska vi göra? Vem ska vi offra? Vad ska hända med de vilsna och misslyckade pojkar och flickor som inte kan få vår hjälp? På vilket sätt sparar detta pengar?

Jag har inte längre världens bästa jobb.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-07

Valet närmar sig. Skolan är i fokus och som vanligt lovas allt och lite till. Jag skulle önska en nyanserad skoldebatt och bredare överenskommelser så att vi slipper alla ”nya” idéer och fantastiska förslag om burkaförbud och annat som knappast handlar om vår vardag. Jag vill ha tid att göra skoltiden så bra det bara går för varje unge. Med eller utan keps eller burka.

Läs också:

4 comments

  • vilken fin text!

  • Trots det är det du skriver inspirerande och peppande!

  • Majken

    Jag har precis hittat din blogg och sitter och läser lite hit och dit. Känner igen mig i så mycket. Inlägget ovan ger mig rysningar. Precis såh upplever jag förändringen i skolans värld. Själv har jag jobbat i 11 år på yrkesprogram och har en hel del likande upplevelser – när det ger resultat att man ger allt man har för att eleverna ska utvecklas, läsa sig och må bra. Men gradvis har mattan dragits bort under fötterna – och jag jobbar nu min första termin på ett renodlat teoretiskt gymnasium där man knappt behöver tala om varför man ska läsa klassiker 🙂 Det är ”skönt” men jag har en identitetskris: Jag står inte längre på underdogens sida.

    Hur ska det här gå egentligen? Vem ska orka?

    Majken (som kommer att titta in då och då i fortsättningen)