enligt O

Tankar från en bokberoende

Med havet som huvudperson

Jag tittar på andra säsongen av Love my way och läser Människohamn. Det handlar om den bottenlösa sorgen i att förlora ett barn. Jag kan inte förstå hur det känns, bara föreställa mig och helt klart vill jag absolut inte veta.

Frankies dotter dör helt oväntat, Anders och Cecilias dotter försvinner spårlöst. De promenerar ut på isen en vinterdag för att besöka en gammal fyr. Maja har en röd overall och får springa lite i förväg. Hon behöver bli av med sin överskottsenergi och föräldrarna är inte oroliga. Vad ska kunna hända mitt ute på isen? Det som händer är både oförklarligt och fruktansvärt. Maja är som uppslukad av jorden. Inga spår syns i snön, hon är bara borta.

När vi träffar Anders igen har det gått två år. Han mår riktigt dåligt, dricker för mycket och Cecilia har lämnat honom. Han bestämmer sig för att återvända till Domarö, ön där hans farmor bor tillsammans med magikern Simon och ön som inte ligger långt ifrån platsen för Majas försvinnande. Han är fast besluten att få reda på vad som egentligen hänt henne. Mystiska saker händer och snart börjar Anders tro att Maja finns någonstans i närheten.

Här startar ett virr-varr av minnen och sägner från ön, Anders släktingar historia och framför allt historien om havet som inte vill lämna människorna på Domarö ifred. Jag är fascinerad helt klart, men ibland blir det lite för mycket folktro och mystiska saker för min smak. Ändå kan jag inte låta bli att läsa vidare. Jag vill också veta vad som hänt med Maja, vem som egentligen kör flakmoppen och vad det är Simon har i sin tändsticksask. Favoriten är dock farmor Anna-Greta som befinner sig i centrum både på ön och i Anders liv. En riktigt härlig dam som vet det mesta om det mesta.

Jag älskade Låt den rätte komma in och är inte lika överförtjust i Människohamn. Det är definitivt en bra bok, snyggt skriven och lite lagom mystisk. På vissa sätt nästan bättre än vampyrhistorien från Blackeberg, men ändå är det någonting som gör att jag inte känner lika stark. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag vet att jag trots detta kommer att läsa fler böcker av John Ajvide Lindqvist.

Föregående

Med byn som berättare

Nästa

Var det verkligen bättre förr?

5 kommentarer

  1. Jag älskade både Människohamn och Låt den rätte komma in. Fördelen med Människohamn tycker jag är allt det som inte sägs rakt ut, allt det som ligger och kokar under ytan. Och den där förbannade GB-clownen. Don’t get me started on GB-clownen!

    • GB-clownen är riktigt läskig. Jag gillar att vi befinner oss mellan dröm och verklighet även som läsare. Vad är det egentligen som händer?

  2. Människohamn är ruggigt bra. Jag gillade den ännu mer än Låt den rätte komma in (och Lilla stjärna mest av alla.)
    Simon och Anna-Greta är härliga karaktärer!

    • Lilla stjärna har jag hemma. Har hört lite olika åsikter om den, men jag tycker att den låter bra.

  3. Åh nej, åh nej, åh nej! Jag håller precis på att se första säsongen av Love My Way – och vilken bomb du släppte! Nu kommer jag ju att se på den tösen lite med sorg, redan nu!

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: