Monthly Archives: augusti 2010

Bokustoppen v.31 (och 30)

Förra veckan kikade jag in på Bokustoppen och konstaterade att det inte hänt någonting, samma böcker på listan och endast två böcker om bytt plats med varandra. Den här  veckan har det dock hänt lite, inte mycket, men något värt att skriva om i alla fall.

Jag skulle vilja rikta ett speciellt tack till Jonas Jonasson som med sin bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann sett till att min läslista i den här utmaningen inte blir allt för lång. Åter i topp denna vecka för allas vår Allan alltså.

Älskade syster klättrar lite, men jag väntar med att läsa den tills den är i topp om den nu kommer dit. Behöver inte fler böcker i min hylla och ska dessutom inte köpa något nytt. Behöver inte fler reservationer på biblioteket heller för den delen.

Nygammal på listan är Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel som jag inte heller läst ännu.

Läs också:

10 börjor enligt O

Ingenting är som grupptrycket. Jag faller som en fura och presenterar här inledningsmeningarna i tio favoritböcker:

1. Den här svarta sommaren, slutet på den, avgrunden, den iskalla vinden i bröstet, poliserna på perrongen i Lindesberg. 

2. Husbonden var lite galen; han hade tillbringat alltför många år utomlands och läst alldeles för många böcker, han pratade för sig själv på kontoret, svarade inte alltid när man hälsade på honom och han hade alldeles för långt hår. 

3. Nu höll vi nästan på att skriva att byns egentliga egenart ligger i att den saknar egenart, men det är nog inte riktigt sant.

4. Jag var trettiosju när det hände och satt ombord på en Boeing 747:a.

5. Allting började på Kjellssons Konditori på Birger Jarlsgatan.

6. Jag har slutat sova. 

7. I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.

8. Det gula ljuset tändes.

9. Jag vaknar till dånet av en flygplansmotor och känslan av något varmt som rinner nerför hakan. 

10. Jag tror att allting, eller åtminstone allt som hände mig, började med förväxlingen av den romerska arkitekturen. 

Fundera, diskutera och lämna svar i en kommentar. Några borde ni ta, andra är svåra. Allt är såklart beroende av huruvida ni läst rätt böcker eller inte. 😉

Facit hittar du i kommentarerna och här.

Läs också:

Var det verkligen bättre förr?

9146222928

När vi outade bibliotekskvitton för några veckor sedan spådde Vixx att jag skulle hajpa Elin Boardy hela våren. Nu tog det ett litet tag innan jag vågade läsa Allt som återstår då Boardy är bibliotekarie där jag arbetar och jag var livrädd att jag inte skulle tycka om boken. Hon vet visserligen inte vem jag är, men jag har ett nästan sjukligt behov av att tala sanning,  så om jag inte gillat hennes bok hade jag känt mig tvingad att knalla fram och tala om det. Nu får jag väl besöka biblioteket och hylla henne istället, för Vixx hade rätt, det här är en fantastisk bok och jag kommer att återkomma till den många gånger. Tror redan att det blivit tre inlägg.

I Boardys debut får vi följa med till Orust och träffa Emma, dotter till bonden Christian och den av syskonen som stannar kvar på gården. Då de andra söker lyckan i grannstäderna och i Amerika gifter hon sig med drängen Simon och tar sedermera över gården.

Emma har hängt med mig sedan jag började läsa om henne. Fortfarande dyker hon upp flera gånger om dagen, trots att jag läst vidare i andra böcker. Boardy har tecknat ett fantastiskt kvinnoporträtt. Ett levande porträtt. Ett varmt och insiktsfullt porträtt. Ett sorgligt och gripande porträtt.

Och språket. Vilket språk. Det slingrar sig ofta på de mest oväntade sätt i de mest oväntade riktningar. Ibland så vackert och välformulerat att jag vill stryka under, skriva av och minnas. Språket gör att boken får högsta betyg. Språket och det faktum att Allt som återstår är både klassisk och modern på samma gång.

Allt som återstår doftar Fogelström, Moberg och Moa Martinsson. Det är tidigt 1900-tal. Amerika lockar många och de som är kvar i Sverige sliter för att bruka jorden och överleva. Det är många munnar att mätta och många sysslor att sköta. Jag antar att det inte är det här Sverige som ett av de små, extrema partierna vill återgå till. Livet i det gamla, goda Sverige var knappast en dans på rosor för majoriteten av invånarna.

Jag har redan köpt Allt som återstår till mamma och dessutom tipsat svärmor om den. Nu uppmanar jag er alla alla läsa den! Själv ser jag redan fram emot att läsa mer av Boardy.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-06-03

Läs också:

Med havet som huvudperson

Jag tittar på andra säsongen av Love my way och läser Människohamn. Det handlar om den bottenlösa sorgen i att förlora ett barn. Jag kan inte förstå hur det känns, bara föreställa mig och helt klart vill jag absolut inte veta.

Frankies dotter dör helt oväntat, Anders och Cecilias dotter försvinner spårlöst. De promenerar ut på isen en vinterdag för att besöka en gammal fyr. Maja har en röd overall och får springa lite i förväg. Hon behöver bli av med sin överskottsenergi och föräldrarna är inte oroliga. Vad ska kunna hända mitt ute på isen? Det som händer är både oförklarligt och fruktansvärt. Maja är som uppslukad av jorden. Inga spår syns i snön, hon är bara borta.

När vi träffar Anders igen har det gått två år. Han mår riktigt dåligt, dricker för mycket och Cecilia har lämnat honom. Han bestämmer sig för att återvända till Domarö, ön där hans farmor bor tillsammans med magikern Simon och ön som inte ligger långt ifrån platsen för Majas försvinnande. Han är fast besluten att få reda på vad som egentligen hänt henne. Mystiska saker händer och snart börjar Anders tro att Maja finns någonstans i närheten.

Här startar ett virr-varr av minnen och sägner från ön, Anders släktingar historia och framför allt historien om havet som inte vill lämna människorna på Domarö ifred. Jag är fascinerad helt klart, men ibland blir det lite för mycket folktro och mystiska saker för min smak. Ändå kan jag inte låta bli att läsa vidare. Jag vill också veta vad som hänt med Maja, vem som egentligen kör flakmoppen och vad det är Simon har i sin tändsticksask. Favoriten är dock farmor Anna-Greta som befinner sig i centrum både på ön och i Anders liv. En riktigt härlig dam som vet det mesta om det mesta.

Jag älskade Låt den rätte komma in och är inte lika överförtjust i Människohamn. Det är definitivt en bra bok, snyggt skriven och lite lagom mystisk. På vissa sätt nästan bättre än vampyrhistorien från Blackeberg, men ändå är det någonting som gör att jag inte känner lika stark. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag vet att jag trots detta kommer att läsa fler böcker av John Ajvide Lindqvist.

Läs också: