Monthly Archives: augusti 2010

Med byn som berättare

Sommarljus

Jag har läst mycket bra i år, men frågan är om inte Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson är den absolut bästa. Får nog ta och granska årets lista och göra någon fin sammanställning innan nyår. Hur som helst är Stefánssons prisade bok riktigt, riktigt bra. En bok jag önskar att jag skrivit själv.

Sommarljus är berättelsen om en by på Islands västkust där det finns en samling människor som alla bidrar till denna fantastiska berättelse. Här finns Astronomen, som en natt börjar drömma på latin och använder sin förmögenhet till att köpa väldigt dyra och väldigt gamla böcker, Elisabeth som håller i hans föreläsningar och som väntar på sin stora kärlek, Kjartan som finner en väldigt ovanlig passion och många, många fler.

Berättarperspektivet är annorlunda med ett vi som berättare. Detta vi torde vara byns befolkning, de vi får lära känna i en rad kapitel som vart och ett är en liten pusselbit som slutligen bildar en helhet. Ibland skriver berättaren en kommentar, korta kaptitel omgivna av hakparenteser och ger då ännu ett perspektiv på händelserna.

Språket är fantastiskt och annorlunda, långa böljande meningar som ofta är väldigt vackra. Personerna beskrivs väldigt kortfattat, men blir ändå levande. Det är inte en bok som man skummar, den kräver eftertanke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva utan att det bara blir en radda superlativ, men det behövs så många av dem för att riktigt göra boken rättvis. Den är så otroligt snyggt skriven. En perfekt bok att läsa under julledigheten!

Jón Kalman Stefánssons andra bok Himmel och helvete kommer ut den 17:e april på Weylers Förlag. Ser verkligen fram emot den!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-27

Sedan jag skrev detta har jag även läst Himmel och helvete och gillade även den.

Läs också:

Bokfrågornas ABC del 6

barnen9090613-1222.jpg

Dags för er att gnugga geniknölarna igen. Glöm inte att länka och/eller lämna en kommentar så att jag hittar dem. Här kommer mina svar på veckans F-uppgifter:

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

På den här punkten passar massor av böcker, men samtidigt känns ingen klockren. De jag till slut fastnade för är Kate Chopins klassiker The Awakening som handlar om Edna som längtar efter ett friare liv. Nu blir det ett väldigt tragiskt resultat av frihetskampen, men det är en riktigt bra bok.

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

Jag läser helst boken först och väntar sedan gärna ett bra tag innan jag ser filmen. Jag vill inte att mina egna bilder ska krocka med filmskaparens. Nu är jag dock rätt sugen på att se Tillsammans är man  mindre ensam och I taket lyser stjärnorna som det var ett bra tag sedan jag läste. Jag ser alltså gärna filmatiseringar av böcker, men inte gärna innan jag läst dem (om jag vill läsa dem) eller för tätt inpå en god läsupplevelse.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!

Jag tycker att Sara Kadefors Sandor slash Ida fungerar bra både som bok och film. Det är till och med så att filmen tillför något och det är enligt mig det ideala, men det händer inte så ofta. Revolutionary Road fungerade också både som bok och film.

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.

Jag älskar Barbara Voors och brukar alltid hävda att hon får för lite uppmärksamhet. Hon är en fantastisk författare som verkligen skriver böcker som går rakt in i både hjärnan och hjärtat. Annorlunda, vackert och helt klart läsvärt.

Förra gången jag ställde frågor på F svarade följande bloggare:

Bokmania

Books over Psychos

Bokstunder

Bokstävlarna

Eli läser och skriver

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Ikas ord 2.0

Mirthful’s Bookblog

Morellens

Paperback Lover

Tätortstimotej

Subjektiva Olivia

The week never starts around here

Yfronten

Jag ska göra en sammanställning av alla bloggar där svar finns att hitta så att ni lättare kan snurra runt och läsa. Återkommer med det!

Läs också:

En varm bok om lärande

De frusna, utåt sett, tuffa pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont i magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.

Jag har också mött dem, eleverna som gömmer sig i ytterkläder och kepsar och de som inte har mod, ork eller kanske lust att stanna till i skolan. Hur får vi dem med oss? Inte genom att skriva in skolk i betyget, förbjuda kepsar, beslagta mobiltelefoner, sätta betyg tidigare, tvinga dem att genomföra fler nationella prov eller för den delen köra stenhård katederundervisning. Tror knappast heller att de blir speciellt mycket mer studiemotiverade av att ha sina föräldrar häckande i klassrummet.

Vi måste istället försöka nå varje elev, hitta nyckel och låsa upp varenda unge. Hur? Genom att faktiskt vara intresserade av varför de gör som de gör och varför de är som de är. I svenskundervisningen är det till exempel väldigt viktigt att våga blanda in det personliga. Det betyder inte att undervisningen ska ske helt efter elevens önskemål, att vi ska ägna oss uteslutande åt navelskådning, eller att läraren ska ställa lägre krav. Det handlar helt enkelt om ett samspel mellan lärare och elev där stoffet ska användas för att foga dem samman.

Vem är jag? I den frågan startar Christina Monthan Axelsson sin kurs i svenska A. Boken startar dock redan i förordet där hon belyser lärares dilemma. Alla har gått i skolan, alla tror sig därmed veta allt om skolan och alla vill därför diskutera den samma. Jag är så trött på att läsa om Björklunds löjliga förslag som med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon som helst aning om vad elevers problematik beror på och vad som egentligen behövs för att skolan ska bli en bättre plats. Jag är också trött på att höra skräckhistorier från skoltiden där 15-åringar i vuxnas kroppar berättar om någon knäpp lärare som får symbolisera oss alla. Ännu mer trött blir jag på dem som träffat en bra obehörig person och därför menar att lärarutbildning är meningslös.

Christina Monthan Axelssons bok Fågelflickor och frusna pojkar – Om att se eleven gav mig hopp och faktiskt längtan efter att få starta en ny termin och möta nya och gamla elever. Antagligen gillar jag boken så mycket för att Monthan Axelsson har samma elev- och kunskapssyn som jag har och dessutom arbetar på det sätt jag vill göra. En del har jag prövat, annat var nytt och i samma anda.

En viktig insikt som jag tycker att alla lärare (och gärna skolministern också) bör ha/få är att elever inte är behållare att fylla med kunskap. Inte heller beror allt oönskat beteende på att de vill jävlas med skolpersonalen eller att de är dumma, misslyckade, stökiga eller ens att de har dyslexi eller adhd eller någon annan diagnos. Det kanske helt enkelt är så att vi inte möter dem på sin nivå, vi talar inte med dem och inte ens till dem på ett språk som de förstår. Vi får dem inte att förstå vad meningen med allt är och det är kanske det de funderar mest över. Meningen med livet, vilka de är och var de är på väg.

Jag blev väldigt glad över att läsa Monthan Axelssons bok och min krypande jobbångest byttes mot en glädje över att jag faktiskt har ett helt fantastiskt jobb och en stilla förväntan. Det blir fler blogginlägg om denna fantastiska bok. Var så säker.

Läs också: