Monthly Archives: augusti 2010

Om läslust och bristen därpå

Grabbarna O älskar böcker. I perioder vill de helst lyssna på dem, men mest vill de läsa. Vissa böcker, som underbara Gruffalon, kan de rabbla utantill.

Idag lekte de pappa, pappa, barn och de sex dockorna älskade såklart också böcker. Storebror och Lillebror bar bok efter bok till dockorna och satte sig och läsa för dem. Alla dockor hade olika favoritböcker och ibland började någon av dem gråta för att de ville att någon skulle läsa just deras bok. Då förklarade brorsorna att de måste vänta. Ibland fick någon annan välja bok först och då fick man lyssna på den. Så gör nämligen bästa brorsor och bästa brorsor var tydligen även dockorna. En ganska mansdominerad familj det där.

När nästan halva bokhyllans innehåll hade förflyttats till soffan startade de två papporna en bokaffär som det också gick att låna böcker i om man hade lånekort. Smidigt. Leken gick ut på att mamma och pappa fick böcker rekommenderade för sig och efter köpet fick de ställa tillbaka böckerna i hyllan. Smidigt sätt att slippa städa själva. Jag lyckades dock få dem att sortera böckerna själva då jag förbeställde böcker om Barbapapa och Rut & Knut och fick en fin hög när jag kom tillbaka till affären nästa gång. Där kan man tala om service.

För grabbarna O är böcker och läsning en naturlig del av det dagliga livet. Jag vet inte hur deras förhållande till böcker och läsning kommer att bli i framtiden och jag är säker på att det inte går att vaccinera sina ungar mot förlorad läslust. Jag hoppas ändå att de på något sätt ska ta till sig litteratur, genom örat eller ögat, för att få den breddning av verkligheten som läsning ger.

I mitt yrke träffar jag många som aldrig haft, eller som förlorat sin läslust. Många kan jag lura att börja läsa. Dels har vi läsning på schemat varje dag. I början läser några Metro och det är helt okej. Vissa kanske håller sig till Metro hela året, men många blir nyfikna på böckerna i klassrummet. Speciellt de böcker jag läser. Inte sällan lämnar jag över en halvläst bok till en elev som vill läsa den.

Jag läser mycket ungdomsböcker för att kunna ge mina elever lästips som passar dem. De flesta blir smickrade av att jag läst en bok, tänk på dem och sedan ger dem boken. Mina egna ungdomsböcker brukar tas med till skolan och ännu har jag aldrig blivit av med någon.

De riktigt skeptiska läsarna brukar jag läsa tillsammans med. Vi läser då samma bok samtidigt. Pratar om boken under läsningens gång, jämför hur många sidor vi läst (och då tar jag det medvetet väldigt lugnt). Villkoret är också att eleven väljer boken. Det är därför jag läst Ego girl och Snabba Cash till exempel. Båda böckerna vann en hel del på att jag hade någon annan att diskutera boken med. Läsning kan faktiskt vara väldigt socialt. Se bara på oss bokbloggare.

Vad vill jag egentligen säga? Att alla älskar att läsa? Absolut inte. Att alla måste läsa? Nej, men det är grymt mycket lättare att fixa en utbildning om man tränat upp läsförståelse och inte minst läshastighet. Jag ser det därför som en nödvändighet att lura eleverna att läsa. Inte tvinga på dem böcker, men erbjuda bra läsupplevelser. Funkar det alltid? Nej, men förvånansvärt ofta.

Läs också:

En underbart söt liten bok

Ester och Johan är bästa vänner. De har varit vänner sedan de var små och nu har de hamnat i samma gymnasieklass. Deras vänskap är någonting utöver det vanliga, men vad ingen vet är att Johan varit kär i Ester sedan i sexan. I fyra år har han dolt sina känslor och han planerar absolut inte att sluta med det. Det blir dock lite tufft när Ester blir dökär i Adam, en spinkig hårdrockare och inte vill tala om annat.

Det var några dagar sedan jag läste ut Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo och jag ler fortfarande när jag tänker på den. Den beskrivs av förlaget som en riktig feelgood-roman och det är precis vad den är. Många gånger förutsägbar förvisso, men det gör absolut ingenting. Det är bara så skönt att läsa en riktigt trovärdig ungdomsbok och den må vara förutsägbar, men den blir aldrig smörig. Det ser Ester till med sin rappa käft.

Lisa Bjärbo har skrivit en underbar liten bok. Den är väldigt vanlig och därmed ovanlig. Det finns inga fylleslag (bara lite vanlig ungdomsfylla), ingen våldtäkt (men lite sex), inga självmordsförsök (men visst vill alla ungdomar dö av ilska eller skam ibland). Däremot finns det två väldigt mysiga ungar, med kompisen Moa som uppstickare. En härlig och rapp dialog som gör att jag läser boken med ett leende på läpparna.

Jag bara älskar Ester som är precis så cool som jag alltid ville vara som tonåring. Visserligen är vi lika sena och lika rufsiga när vi dyker upp i skolan, men där slutar nog likheten. Jag förstår verkligen att Johan är dunderkär i henne, det är nästan jag också. Johan är förresten inte så tokig han heller, den lugna motpolen som håller koll på den mer virriga Ester. Ett riktigt radarpar.

Personerna i boken är levande och lätta att tycka om. Esters bror Emil, hennes bästis Moa, mamman som brer en smörgås till Ester att äta i farten så att hon inte blir utan frukost, Johans mamma som gör sitt bästa, hans pappa som inte är en skurk trots allt. Bjärbo beskriver dem på ett så fint sätt och lockas inte att teckna dem i svart och vitt.

Man skulle nästan kunna tro att Lisa Bjärbo eller Rabén &Sjögren har mutat mig rejält för att hylla boken totalt, men de får faktiskt den här hyllningen helt gratis. Faktum är att detta är en av de bästa ungdomsböcker jag läst någonsin.

Som läsare av författarens blogg Onekligen är jag inte överraskad av att Bjärbos ungdomsboksdebut är så bra. Hon är alltid rolig och träffsäker i bloggen, så varför skulle hon inte vara det i bokform? Jag säger bara läs, läs, läs! När blir den film förresten? Någon borde köpa filmrättigheterna omedelbart.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-05-10

Läs också:

Böcker jag tror att jag läst

Sedan 1999 har jag skrivit upp alla böcker jag läst. Det är bra, då mitt minne inte alltid är det bästa. Faktum är att jag varje gång jag tittar igenom listorna blir överraskad av att jag läst böcker jag inte visste att jag hade läst. Frågan är vilket värde läsningen egentligen hade då jag inte har något som helst minne av den. Ibland kan jag komma ihåg en känsla av hur det var att läsa boken. Hur den fick mig att må och reagera. Spontant känner jag obehag eller glädje när jag tänker på en bok trots att jag aldrig skulle kunna redogöra för innehållet.

De är som barndomsminnen, fragmentariska och inte sällan ologiska. Vissa detaljer finns kvar, men det är omöjligt att återge helheten. Som mina minnen från resan till Italien när jag var tre som handlar om glassar jag åt, fantan jag drack i en glasstövel i San Marino och att jag lärde mig slå kullerbyttor vid lutande tornet i Pisa.

Sedan finns det den andra kategorin glömda böcker. Böcker som jag tror att jag läst, men inte riktigt vet om jag verkligen gjort det eller om det bara känns så. Det handlar alltså inte om att ljuga för att verka beläst, utan bara om ett riktigt taskigt minne. Låt mig förklara närmare.

Jag kan ha läst Wuthering heights av Emily Brontë två gånger, en gång eller faktiskt inte någon gång alls. Jag vet att den stod på läslistan under engelskans B-kurs och att vi pratade om den på ett seminarium. Jag vet också att Svindlande höjder stod på litteraturlistan när jag läste A-kursen i litteraturvetenskap och jag vet att vi talade om den då, men det kan ha varit så att vi fick välja mellan att läsa den eller Stolhet och fördom och den är jag tämligen säker på att jag faktiskt har läst.

Det finns fler exempel på böcker jag vet så mycket om att det känns som om jag läst dem, men jag kan inte svära på att jag faktiskt gjort det. Dessa böcker är egentligen också som barndomsminnen. De som du inte vet om du verkligen minns, eller om det bara är dina föräldrars berättelser om händelserna som blivit till minnen.

Frågan är då vilka böcker jag ska räkna som lästa, de som jag enligt mina boklistor har läst, men inte minns ett skit av eller de jag inte minns om jag läst men faktiskt kommer ihåg vad de handlar om? Eller kanske inga av dem? Frågan är också om detta ens kan kvalificera som i-landsproblem. Jag skulle definitivt säga att det är ett definitivt och ganska irriterande i-landsproblem. Tänk att du går in på Boktipset eller Bok.nu och någon av de här böckerna dyker upp. Hur klickar du då? Är de lästa? Och vilket betyg sätter man på en bok man inte minns?

Läs också: