Monthly Archives: augusti 2010

Läsning som gav mersmak

bedragen_inb_low_1

För ett tag sedan läste jag Dotter önskas av Katerina Janouch och blev positivt överraskad. Det är inte så att jag haft väldigt låga tankar om Janouch som författare, men jag har nog tänkt på henne främst som realtionsexpert och trodde nog att hon som skönlitterär författare skulle vara en sämre kopia av Kajsa Ingemarsson. Så är det inte alls. Snarare är det så att Janouch slår den något avsomnade Ingemarsson med hästlängder.

Bedragen handlar om fyrabarnsmamman Cecilia som likt många andra kvinnor drar ett hårt lass hemma och på jobbet. Hennes man drar in mest pengar, men lägger också mest tid på jobbet och reser inte sällan iväg från familjen. En ganska typisk situation att skildra i en relationsroman alltså, eller relationsthriller som Janouch själv väljer att kalla den i bokens extramaterial. Och en relationsthriller är just var det är. Det handlar inte bara om relationen mellan Cecilia och hennes man John utan också mellan föräldrar och barn. Ett okänt barn vänder upp och ner på familjens tillvaro. En son som aldrig träffat sin far och nu fått veta hans namn. En snart vuxen man som blivit till då John var sjutton år. En son som heter Simon och som bestämmer sig för att flytta in.

Hur lever man vidare när en ny person dyker upp på det här sättet? Cecilia har svårt att acceptera situationen och när John strax därefter sticker iväg på en jobbresa till USA blir hon ensam kvar med hans nästan vuxne son som visar sig vara allt annat än välartad. Cecilia börjar fundera på sitt äktenskap och börjar tänka att John kanske bedrar henne nu också. Kanske har han en annan kvinna? Han har ju en okänd son, så varför inte?

Ibland blir det lite överdrivet och vid flera tillfällen slår slumpen till på otrovärdiga sätt, men det spelar ingen roll. Jag sträckläste boken och tyckte att den var både underhållande och spännande. Bäst tyckte jag om skildringen av Cecilias arbete som barnmorska och hennes samtal med riktigt coola mormor Sonja. Kvinnorna runt Cecilia är bokens viktigaste personer. Mormodern är hennes stora trygghet i livet, vilket kanske inte är så konstigt då mamma Christina är ganska självupptagen. Samtidigt är mamman oerhört generös och sticker ofta till Cecilia pengar. Även arbetskamraterna är kvinnor. John och Simon som är bokens enda viktiga män är knappast några hjältar, tvärt om.

Den 9:e september kommer fortsättningen på Bedragen och den ska jag definitivt läsa så snabbt jag kan.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2009-09-15

Snart kommer del 3 om Cecilia. Jag vill  läsa den också, då Janouch blivit en stor favorit.

Läs också:

Knappast ett parti som andra

Tyvärr tror jag inte att de som borde läsa Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius gör det. Att rösta på dem för att man tycker att det finns för många blattar i samhället är nämligen ganska naivt. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati och inte heller ett parti som i första hand fokuserar på invandrarfrågan. Istället vill de göra om hela det svenska samhället i grunden och skapa en form av nationalistisk stat som aldrig tidigare existerat. Ändå säger de sig vilja återgå till det gamla. Bilden av partiet som Niklas Orrenius tecknar i sina drygt tjugo reportage borde vara en allmän och vedertagen bild, men är det tyvärr inte.

Några studiekamrater bestämmer sig för att ruska om i Sverigedemokraterna och göra det till ett på ytan rumsrent parti. När de går med är uniform en inte ovanlig högtidsklädsel och arvet från BSS omfattande. Och nu? Ett demokratiskt parti som alla andra är det som Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra grabbarna vill få oss att tro.

Ett parti fyllt av martyrer som har fått lida för sina åsikter, men som fortsätter att slåss då de insett något som vi vanliga dödliga inte förstått. De har nämligen insett att allt ont går att skylla på invandrare. Nu försöker man gå till val som ett parti som andra, med lite tuffare invandrarpolitik. Klart att man ska ställa krav, men ingen som köper svenskheten ska bli utvisad. Det handlar bara om att gilla läget och assimilera sig och det är väl knappast orimligt?

På internet ser det lite annorlunda ut. Martin Ezpeleta har fått utstå en hel del och kommentarerna om honom på hans blogg och på sidor som Politiskt Inkorrekt och andra tillhåll för de verkliga Sverigedemokraterna. Här är det inte ett demokratiskt parti som visar sig, utan ett riktigt ruggigt sådant som inte drar sig för att hota oss som inte förstått hur samhället ser ut enligt dem. Vi ska akta oss, för när de tar makten då jäklar. Då ska de inte bara utvisa alla som inte anses vara svenska, utan också oss batikhäxor och PK-idioter. Men demokratiska är de. Absolut.

Att skriva något om Sverigedemokraterna är att be om glåpord och hot. Det händer dock aldrig att jag får några liknande kommentarer när jag sågar Jan Björklund jäms med fotknölarna, eller ifrågasätter Alliansens fördelningspolitik. Sverigedemokraternas anhängare är nämligen inte riktigt som andra väljare. Jag har märkt det, Martin Ezpeleta har märkt det och Niklas Orrenius har det definitivt.

Orrenius budskap är att Sverigedemokraterna inte gå att tiga ihjäl. Inte heller ska man fokusera endast på deras åsikter gällande invandrarpolitik, utan skrapa lite på ytan för att se det verkliga partiet. Ett parti där partisekreteraren skriker om hemska afrikaner och muslimer och menar att det inte är rasism då allt han säger är sant. Ett parti som vill ge kulturstöd endast till museer som visar vikingar eller folkdräkter. Ett parti som vill ha ett samhälle som är isolerat från omvärlden och där kraven på att du tycker och tänker precis som dem är överväldigande. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati. Det här är på riktigt. Tyvärr. Den demokratiska masken må sitta på ibland, men när det sjungs vit-makt-musik på Finlandsbåten och skrivs kommentarer på internet då är den definitivt av.

Var nionde väljare har inte bestämt sig för vad de ska rösta på ännu. Läs Orrenius bok och bli säker på att din röst inte hamnar helt galet. Läs på och inse hur mycket din röst kan påverka hur vårt samhälle utvecklas. Vill du protestera mot de etablerade partierna? Men rösta på Piratpartiet eller F! då.

Läs också:

Det är mycket nu

Jag gjorde en spurt och läste ut två böcker i rask följd, Jag är inte rabiat. Jag äter pizza av Niklas Orrenius som kommer att kräva lite mer eftertanke innan mitt inlägg om den är redo för publicering och det mycket mer lättsmälta Den man älskar av Emily Giffin.

Sultanbrudens skugga har fått vila i väntan på mer koncentrerad läsning. Istället försöker jag läsa ut böcker som jag spritt i huset. På toa hittade jag två halvlästa, Persikosommar av Jodi Lynn Anderson som börjar komma igång. Dessutom läser jag om språk i Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk av Mikael Parkvall som är ganska underhållande om än en aning enkelspårig och uppläxande.

På nattduksbordet låg ännu ett par halvlästa böcker, en som jag gillar skarpt och troligen kommer att läsa klart ganska snart. Det krävs dock musik till läsningen så det funkar rätt dåligt att läsa den kvällstid. Boken är skriven av Alex James, basist i Blur och den heter Bit of a Blur. Fattar inte varför den blivit liggande, den är riktigt underhållande.

Däremot är jag tveksam till hur det kommer att bli med När barnet lagt sig av Michael Nyqvist, då hans språk börjar driva mig till vansinne.

Nu börjar höstens böcker komma och jag har en del att läsa. Fick dessutom ett fantastiskt dubbelt pocketkedjepaket idag där alla böcker lockade och tre vill bli lästa precis nu. Tyvärr lyckas jag inte landa i läsningen riktigt just nu, som ni kanske märker. Jag hoppas att lässnurret snart går över i en hejdundrande läsfrossa!

Vad läser du just nu? Är du lika splittrad som jag?

Läs också: