Om ränder som aldrig går ur

När en av mina då bästa vänner skulle var med i en spexföreställning i början av vår lärarutbildning satt jag i publiken med totalt magknip. Jag var så fruktansvärt nervös för att hon skulle vara dålig och att jag inte skulle kunna ljuga när hon frågade vad jag tyckte. När hon till slut kom in på scen och sjöng sin första sång kunde jag andas ut. Hon var fantastisk. Såklart.

Nu är Agnes Hellström knappast någon vän, men jag har följt hennes blogg ett tag och det räcker för att jag ska bli nervös inför läsningen av debuten  Ränderna går aldrig ur som kom ut på Forum bokförlag i veckan. Efter att ha läst DN:s recension blev jag om möjligt ännu mer nervös. Agnes själv konstaterar att recensioner kan vara både upp och ner, men jag håller inte alls med Nina Björk om att det som står på raderna i boken är dess totala innehåll. Tvärtom tycker jag att det finns väldigt mycket mellan raderna.

Min rädsla var alltså obefogad. Ränderna går aldrig ur är en välskriven utvecklingsroman som handlar om Elin och hennes år på HUM, Sigtuna Humanistiska Läroverk. Den är lättläst och språket har både flyt och driv. Jag tyckte om den, men jag tror att den kommer att passa ännu bättre för mina gymnasieelever då handlingen till stor del kretsar kring den identitetskris som vi visserligen ständigt genomgår, men kanske som mest under de sena tonåren.

Elin är uppvuxen i Gimo med sin mamma. Pappan dog när hon var fem år gammal och nu pratas det sällan om honom. Med mamman lever hon ett enkelt liv i ett enkelt radhus, men hon längtar efter något mer. Hon tror sig hitta det hon söker i mormoderns överklassliv. Det liv som hennes mamma försökt bryta med. Språngbrädan ska bli Sigtuna Humanistiska Läroverk och hennes mormor betalar med glädje avgifterna. Nu ska hon hitta gemenskap, vänner och lycka. Där har killarna smeknamn som Frippe och Ludde och de kallar tjejerna för ”gumman” och ”stumpan”. Tjejerna äter salladsblad till middag och försöker på alla sett att nå perfektion. De är det fina folket. De som ska ta över Sverige. De som ser ner på dem som inte når upp till deras standard. Men riktigt så enkelt är det inte och Agnes Hellström gör mer med sina karaktärer än att skildra dem som platta karikatyrer. Hon vet att det finns mer än yta och det är också mycket det boken handlar om.

Jag förstår Elins längtan efter en ny värld och nya vänner då de vänner hon har, som Ullis som blir gravid och hoppar av gymnasiet, inte alls delar varken hennes drömmar eller åsikter. Trots att hon återfinner sin barndomsvän Behnam får hon inte riktigt ihop sitt liv. Hon vet inte riktigt vem hon är, vem hon ska umgås med och vad hon egentligen tycker. Det är tydligt att det är lätt att revoltera i en familj och på en plats där det krävs väldigt lite för att sticka ut. Genom boken finns mamman i bakgrunden. Hon som redan tagit sitt beslut och lämnat en värld som Elin vill bli en del av, men som till slut finns där som stöd när det behövs.

Jag tycker om Ränderna går aldrig ur som på många sätt påminner om Curtis Sittenfelds I en klass för sig men med en trevligare huvudperson. Det är däremot ingen ny Ondskan och det är jag mycket glad för. Agnes Hellströms bok är bra mycket mer nyanserad.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-17

Då boken är aktuell i pocket passar det bra att påminna om den.

Läs också:

2 comments